Rootsi-Mihkli koguduse juhatuse liige Ants Varblane on pannud kirja meenutusi kodusaarest nõukogude aja päevil.

Vormsi saarest sain teadlikuks vast 10-aastase poisikesena, kui Haapsalust mere poole vaatasin. Koos isaga Eeslahel kala püüdes nägime tihti nn Kooperatiivi paati, mis reeglina täies lastis Vormsi poole popsutas. Tekil võis silmata jalgrattaid ja kaupa, vahel ka lehvitavaid uudishimulikke turiste. Hiljem asendati paat tollaselt Leningradi Pioneeride Paleelt saadud valge raudlaevaga. Isa ütles selle peale muiates: Vormsi rahvas on pikalt "valget laeva" oodanud ja nüüd nad siis said selle Nõukogude võimult…

Saar läbi isa mälupiltide

Kala käisime püüdmas Hobulaiu ümber. Sealt paistsid Vormsi lõunapoolsed laiud, millest suurim kannab nime Pasilaid. Küsisin isalt, kas seal ka inimesed elavad, sest kaugelt vaadates tundus, nagu oleks tegemist väikese külaga. Vastuseks sain, et need on saarelt lahkunud rannarootslaste heinaküünid, mis sõjaeelsest ajast alles jäänud. Siis läks jutt ka vormsirootslastele, kellega isal oli esimene kokkupuutumine Haapsalus haiglas. Seal tuli temal, vaesest asundustalust pärit poisil, jagada palatit ühe jõuka Vormsi laevniku pere võsukesega. Palatikaaslane, keda kodused hea ja paremaga kostitasid, olnud üsna üleolev ja kitsi temale kuulavat teistega jagama. Mehehakatis ei osanud muidugi arvatagi, et kujundab pikaks ajaks oma palatikaaslase suhtumise rannarootslastesse.

Isa jutustas ka 1939. aastal Paralepas toimunud skautide üleriigilisest laagrist ja selle käigus korraldatud matkast Vormsile. Minu mällu jäid tema kirjeldused rootsipunastest majadest, luuaga pühitud külatänavatest, rahvariides tüdrukutest, liigirikastest puisniitudest ja karjamaadest.

Uus kord, uued tavad

Isa pidas oma koolmeistri töö kõrvalt ka surnumatja ametit, et oma suurt, kuueliikmelist peret, kus oli ka Siberist tagasi tulnud vanaema, ülal pidada. Nii sattus ta seoses ilmaliku matusetalitusega üle 30 aasta jälle saarele ja oli väga üllatunud, kui vähe endisest õitsvast saarest oli alles jäänud - ei värvitud maju, võimsaid kiviaedu ega pargiilmelisi puisniite. Omapärased rahvariided olid asendatud puhvaika (vateeritud jope) ja kalossidega, mida asutused oma töötajatele laost jaopärast jagasid.

Kord tuli isal matta ühe laevakapteni ema, kes pidi mulda pandama põlise surnuaia ja kiriku vahele värskelt rajatud "uude surnuaeda". Selle tarbeks oli mets maha raiutud ja alale aedki ümber ehitatud. Haud olevat nii sügav olnud, et põhi vaevalt paistis. Kui isa lähedal istuvatelt, veidi vindistelt hauakaevajatelt imestades küsis, et miks te kadunukese jaoks kaevu kaevasite, sai ta sügavmõttelise vastuse: "Aga mutt oli ka seda väärt!". Hiljem olen uurinud, kas surnuaia müüri taha on veel kedagi maetud, kuid rohkem teateid selle kohta pole mul õnnestunud saada. Tundub, et rahvas, kes kirikusse muidu üsna ükskõikselt suhtus, eelistas oma surnud ikka pühitsetud mulda sängitada.

Vastuarmastus ainult hulludele

Minu esimene isiklik kokkupuude Vormsiga oli 1978. aasta varasuvel, kui mind tollasest Eesti Põllumajandusakadeemiast Läänemaa Metsamajandisse praktikale suunati. Nimelt oli 1963. aastal loodud riigimetskonnas vaja metsaülemale puhkust anda ja minu eelnevalt omandatud metsatehniku kutse võimaldas tema asendajaks määramist. Abikaasa õppis samal ajal Tartu Ülikoolis arstiteadust ja oli tegemas internatuuri Haapsalu haiglas. Kui ta haigla peaarstilt küsis, kas saaks oma tööd teha Vormsi jaoskonnahaiglas, siis vastas ülemus: "Nii lolli pole siin enne nähtud, kes vabatahtlikult Vormsile tahab minna" ja hakkas kohe lähetust kirjutama. Nii jõudsidki kaks tudengit koos oma viiekuuse tütrega ühel hommikul Vormsile. Eest leidsime väga vastutuleliku kolletiiviga metskonna ja haigla. Tagantjärele võin öelda, et armusime sellesse saaresse esimesest silmapilgust. Täna jääb vaid lisada: vana arm ei roosteta.

Kui 1980. aastal lasin ennast Vormsile tööle suunata (olgu märgitud, et tollel ajal ei olnud võimalust hariduse omandamise järel ise töökohta valida, vaid vastavalt õppetulemustele otsustas seda nn suunamiskomisjon). Komisjoni imestus oli suur, kui kuulis vabatahtlikult Vormsile asumisele mineku soovist. Ka isa suhtumine minu otsusesse oli skeptiline. Kui talle sellest rääkisin, siis küsis ta: "Kui kauaks sa kavatsed sinna jääda? Küllap sul varsti isu otsa saab, lapsed tahavad koolitamist". Vastasin enda arvates veidi naljatades: „Selle valitsuse ajal kindlasti tagasi ei tule“. Seepeale märkasin oma Soomes sõjas käinud isa silmis kurbuse märki, tema parteitöötajast abikaasa silmis aga üllatust, et kuidas üks nõukogude inimene ennast niimoodi üldse julgeb väljendada. Ent ootamatult hakkasidki juba kümne aasta pärast puhuma tuuled, mis ennustasid riigikorra ja valitsuse vahetust.

Juba esimesel suvel tundsime, et oleme saarel oodatud, sest siit lahkujaid oli rohkem kui tulijaid. Mäletan üht saarele kolinud perekonda, kes mööblit maha laadimata hakkas nn soolaleivapidu pidama. Kui see pralle mõne nädala möödudes läbi sai, siis sõideti sama auto ja koormaga kenasti mandrile tagasi. Kohalikud teadsid rääkida veel mitmest sarnasest juhtumist. Selliseid kolhoosist sovhoosi ja edasi-tagasi rändajaid kutsuti halvustavalt „udaraüraskiteks“, sest reeglina oli nende töö tagajärjeks hulk udarapõletikuga lüpsilehmi, kelle ravimisega kohalejääjad pidid tegelema.

Looduse soovitatud raieviis

Noore metsamehena imetlesin saare metsade mitmekesisust. Märkamatult sai siin nõmmemetsast lodu ja loometsast raba. Selliste metsade majandamine nõuab igale metsaeraldisele eraldi lähenemist ja seda püüdsingi oma diplomitöö tegemise käigus uurida. Lageraietega kaasnevate probleemide lahendamiseks töötasin välja metoodika, kuidas saare metsad lageraie ja turberaietega majandatavateks jagada. Nagu teada, on tänagi põletavaks probleemiks ulatuslikud lageraied. Tingitud on need siiski hoopis sellest, et metsad vahetavad viimasel ajal omanikku väga kiiresti ja 80% metsadest on raieküpsed.

Metsamajanduse üha laiema mehhaniseerimise kõrval nõuti saarela töö tegemist hobustega. Nii oli Vormsi metskonnalgi paberite järgi hobune ja koristaja ametinimetusele lisandus uhke täiendus: „tallimees“. Hobusega tehtud töid oli suhteliselt lihtne üksnes paberitel vormistada, kuid ühel päeval tuli ka „varsa“ plaan, mida ei olnud enam kuidagi võimalik fiktiivselt näidata. Ülemustega mandrilt tekkis meil seetõttu tõsine arutelu, et kuidas täbarast olukorrast välja tulla. Ministeeriumi karm käsk hobuste arvu vähendamist ei lubanud, sest see tõi kaasa ka Moskva rahaeraldiste vähendamise. Nimelt oli Nõukogude Liidus lihtne finantseerimise süsteem: piirkondadele, kus rajati uut metsapõlve ja tehti hooldusraieid, anti raha rohkem kui neile, kes eraldasid lanke metsatööstusele. Hooldusraietelt saadud puidu realiseerimise otsustasid kohaliku tasandi juhid ja sellest tekkis väike nn omafinantseerimine. Tööstustele eraldatud lankidelt laekus samas praktiliselt olematu „kännuraha“ ehk raieõiguse tasu riigieelarvesse. Viimasest tulenevalt proovisid metsaülemad küpseid metsi näidata võimalikult vähe ja rohkem tähelepanu osutati hooldus- ja nn sanitaarraietele. Vana metsa märkamatu noorendamine muutis aga metsad tormihellaks ja sajandi torm 1967. aastal näitas, et meil on üsna vähe sellist metsa, mida saab ilma lageraieteta majandada. Tahaks loota, et tänased arutelud lageraie poolt ja vastu ei vii taas selleni, et loodus ise peab meile näitama, millist raieliiki eelistada.

Piirivalve ehitas ka uusi valvetorne, millest peeti ööpäevast vahti merele. Meenub lugu, kuidas Borby holmi ehitati torn ja prožektorimaja, millest nägi küll põhjapoolsele merele, kuid mitte kõrvalasuvale lahele, mille peal oli harjunud kala püüdma tollane parteikeskkomitee sekretär. Minult kui metsaülemalt nõuti seejärel kolmekümneaastase noore metsa raiumist, sest ühte liiduvabariigi juhti peab valvuri silm ju kogu aeg nägema. Püüdsin seda käsku ignoreerida, kuid varsti tuli korraldus kõrgemalt poolt ja noor männik sõidutatigi paberivabriku poole. Nüüd on samal kohal jälle üle 30-aastane mets. Huvitav, et selles loos võib sarnasust leida tänaste toimetamistega rannakarjamaade taastamisel Euroopa Liidu rahadega: kolmkümmend ja vahel enamgi aastat kasvada saanud mets raiutakse koosluste taastamise eesmärgil maha ja antakse siis kõige kõrgemat rendihinda pakkuda suutvale lihaveiste kasvatajatele rendile. Kui põllumajanduse toetusrahad peaksid mingil põhjusel lõppema, kas siis ei ole jääle ohtu, et mets võtab võimust?

Piinlikud kaadrid, kohatud teemad

Kuna Vormsi elanikkond oli viimase 20 aasta jooksul aina vähenenud ja see protsess ei näidanud peatumise märke, siis otsustas tollane valitsus koostada Vormsi arendamiseks eraldi määruse. Dokument sai ministrite nõukogult kinnituse aastal 1979. Ministeeriumitele andis see saarel tegutsemiseks fondid ja limiidid ehk täiendavad rahalised ja materiaalsed võimalused. Olav Neulandi juhtimisel valmis selle lainel isegi dokumentaalfilm „Ajutised inimesed“. Linateos pidi kajastama võimumeeste suuri plaane ja julgustama noori saarele tööle tulema, kuid peale saarel toimunud esilinastust peideti filmirullid arhiiviriiulisse ja laiem publik sai seda ekraanidelt näha alles Gorbatšovi „perestroika“ saabudes.

Mis siis juhtuma hakkas? Esiteks otsustati hoogsalt maad parandada: põlluribasid eraldanud kiviaiad lükati koos mullaga suurtesse hunnikutesse ja sügavkünniga pöörati maapind niivõrd segamini, et mõnel põllul ei saanud enam aastaid kultuurtaimi kasvatada. Maa seisiski söödis, kuni normaalne mullastruktuur taastus. Kui midagi tänases Vormsi maastikus on saartele ebatüüpilist, siis ongi need ebaloomulikult suured põllulaamad ja maastikult puuduvad kiviaiad, mis pidurdaks tuuleerosiooni ja soodustaks pinnavee imbumist ning toetaks liigirikkust.

Põllumajanduse püüdlustest rääkides meenub kahe kosmonaudi (prantslane ja venelane) külaskäik Vormsile koos tollase valitsuse juhi Indrek Toomega. Viimane rääkis meie põllumajanduse püüdlustest, minul tuli külalistele näidata loodust ja rääkida veidike ajaloost. Pärast kadakase Rumpo poolsaare külastamist küsis prantslane: „Miks te vaevate inimesi selle põllumajandusega, kui te võiksite kordades rohkem raha teenida turismiliinilt Pariis-Vormsi?“ Ei mäleta täpselt, mida talle vastati, kuid mulle tundus, et tõlkija otsustas selle kohatuna tunduva teema lõpetada

Nomenklatuur ihkas suvemaju

Sovhoosi juhtkonna jaoks oli omamoodi ürituseks kord aastas mandril nn Põlluvalitsuses toimuvas bilansikomisjonis käimine. Juttude järgi tuli seal kaitsta plaanilist kahjumit, mis oli umbes 100 tuhat rubla aastas. Selle summa suuruse selgituseks peab märkima , et töötajaid oli siis ligi 100 ja keskmine kuupalk ei olnud rohkem kui 80 rubla. Metskonnaga oli enamvähem sarnane olukord. Raiutud metsamaterjali tulust said kaetud töötajate palgad ja ülejäänud kulud tulid riigieelarvest. Küllap annab siin paralleele tõmmata tänase riigi toetusega väikesaarte valdadele.

Peagi selgus, et sovhoosina läheb Vormsi elu korraldamine väga kalliks ja käivitunud oli üleriigiline nn „toitlustusprogramm“, mille käigus tugevatele ettevõtetele liideti juurde omadega kehvasti toime tulevad põllumajandusüksused, mida nad omadest vahenditest pidid korras hoidma. Kolhoosi juhtkond määras endi hulgast töötajaid, kes saadeti saarele nn „asumisele“. Saarel olles pidid nad jälgima kohalike juhtide tööd ja selgitama kolhoosi juhtkonnale, kuidas oleks võimalik valitsuse määruses seatud eesmärke täita. Jätkus intensiivne ühepereelamute ehitus, kavandati uusi loomapidamishooneid ja ehitati uusi hooneid masinapargi hooldamiseks ja hoidmiseks. Algas vanade taluhoonete asemete eraldamine (sümboolse hinna või teene eest) nomenklatuuriga seotud isikutele suvemajadeks.

Saare naine ja õige sõjaväekord

Piirivalve kordon asus enne sõda ehitatud Hullo pansionaatides. Üldiselt oli seatud selline kord, et Põhjarannikul paadiga kalal käia ei tohtinud. Kordoniülema loal võis pidada ainult linnujahti ja kummiülikondadega kalastada. Lõuna pool oli lubatud ka paadiga kalapüük, kuid igakordsel piirivalve loal. Paate mere ääres hoida ei tohtinud. Meenub üks lugu, kuidas me paadi koju vedamise asemel uputasime selle madalasse vette ja merele minekuks tuli see veest tühjaks visata. Kord olid piirivalvurid helikopteri reidi käigus uputatud paadi siiski avastanud ja selle oma õuele vedanud. Paat kuulus metsavaht Antsule. Kuuldes paadi äraviimisest, võttis ta viinast veidi julgust ja läks oma paati tagasi nõudma. Sattudes rüselusse tunnimehega, haaras ta temalt relva, milles laskemoona siiski polnud, ja viskas põõsasse.

Selle peale otsustati ta kordoni keldrisse ajutiselt kinni panna. Keldri lagi ja sellel asuva köögi põrand oli aga nii vilets, et mehel õnnestus läbi põranda välja ronida ja kordonis uuesti segadust tekitada. Viimaks helistas ülemus minule metskonda, et meil on probleeme teie töötajaga, kes ajateenijaid nende ülesannete täitmisel segab ja et ta nõuab paadi sinna tagasi viimist, kust see võeti. Soovitasin ülemusel helistada abikaasale, et küllap tema juba oskab mehe koju viia. Nii juhtuski, et mõne aja pärast tuli Antsu naine külgkorviga mootorrattaga, kamandas mehe korvi ja sõitis kenasti minema. Ülemuse kommentaar pärast intsidenti oli: „Küll on ikka kanged need Vormsi naised! Meil ei saanud terve kordonitäis sõdureid ühest mehest jagu, aga naisel õnnestus see vaid ühe kerge käskiva käeliigutusega!“

Samal ajal käis uue kordoni ehitus piirivalvele ja varsti sai see ka valmis. Vormsilaste jaoks oli uuest hoonest kasu seepärast, et seal oli võrkpalli väljaku suurune saal, mida saime korvpalli mängimiseks kasutada. Huvi talvise pallimängu vastu oli nii suur, et pidime lausa mitu gruppi tegema, et plats liiga täis ei oleks. Olime sedavõrd harjutanud, et talvel üle jäätee minnes julgesime ka Haapsalu meestega mängu proovida. Mäletan vastaste kommentaari esimesel kohtumisel: „Kas te mängima ka hakkate või ainult viskate?“ Olime ju harjunud poole väljaku pealt viskama ja ei pannud tähelegi, et korvpalliväljak on ju tunduvalt suurem kui võrkpalliplats. Nüüd on kordon lagunenud ja kahju, et Vormsile ei ole tänaseni suudetud võimlat ehitada.

Kirik-laoruum-rahvamaja

Vormsi Püha Olavi kiriku juures ei õnnestunud peale sõda koguduse tööd taastada ning hoonet hakati kasutama laoruumina, kus hoiti heina ja vahel ka teravilja. Katuseplekki olevat kasutatud piirivalve laskemärkide valmistamisel. Kuna kiriku- ja surnuaed oli aastatega võsastunud, siis anti need maad riigimetskonna kasutada. Üleandmise juures palusin anda sellele metsamaale parkmetsa kategooria, kuid mandri ametnikud väitsid, et seal on ainult varemed ja mingeid lisakulutusi pole vaja selle „metsa“ kasvatamiseks planeerida. Kuna aga metskonnad olid tööde planeerimisel suhteliselt vabad, siis sai harvendusraie käigus siiski sedavõrd puid raiutud, et kirikumüürid möödasõitjatele jälle silma hakkasid.

Samal ajal olid kolhoosil elu edendamisel „tõsised“ plaanid ja otsiti kohta, kus oleks rohkem ruumi kui vanas rahvamajas. Suur oli üllatus, kui kord kuulsin Haapsalu Rajooni arhitektilt, et kirikumüüre tahetakse nn tavandihoone ehitamiseks kasutada. Keskaegsest võlvitud kooriruumist pidi saama katlamaja ja 1632. aastal valminud kolmelööviline pikihoone arvati sobivat kõikvõimalike ürituste korraldamiseks. Ei tea, kas haritud ja arukad mehed ka tegelikult nii mõtlesid kui nad rääkisid, aga hoone projekteerimise töödega hakati pihta.

Nõukogude Liidus alanud nn perestroika ajal kasvas kiiresti Eesti muinsuskaitseliikumine ja endistel eestirootslaste alal loodi Eestirootslaste Kultuuriselts (SESK), mille esmaseks ülesandeks oli kultuuripärandi kaitsmine ja sidemete taastamine Eestirootslaste kogukondadega välismaal. Juba SESK-i asutamiskoosolekul 1988. aasta talvel küsis üks vanem Vormsi naine: „Mis saab Vormsi kirikust“? Ain Sarv, kes oli just valitud seltsi esimeheks, vastas: „Kiriku taastamisega peame alustama kohe.“ Sobiv hetk saabus siis, kui Haapsalu Piiskopilinnuse korrastamisel tekkisid tööde osas vajakajäämised. Lubasime rajoonikomitee kultuuriosakonna juhatajale, kes oli rahade planeerimisega raskustesse sattunud, et veel samal aastal suudame järele jäänud rahadega Vormsi kirikule uue katuse ehitada. Kord, kui olime juba ametis vana katuse mahavõtmisega, jalutas külalistega kirikuaias üks kolhoosi juhatuse liige ja küsis: „Mida te siin teete”? Vastasin: „Kõik tööd käivad teie projekti järgi.” Vale läks läbi. Selleks hetkeks ei olnud enam kaugel ajad, kui kirikus värskeid lauavirnu näinud vormsirootslased asutasid Vormsi Kiriku Fondi ja algas koostöö, mille tulemuseks oli paljukannatanud kirikuhoone taaspühitsemine Olavipäeval 1990.

14 maj, 2019

När vi talar om vår svenska, och även vår svenska kyrkas, historia, så glömmer somliga kanske att denna är mer omfattande än vad som idag ligger inom Sveriges geografiska gränser. I bästa fall minns gemene man hur Finland, den tidigare så kallade ”östra rikshalvan”, har varit svenskt.

Men den svenska närvaron i Ingermanland, Estland och Livland får nog sägas vara så gott som bortglömd. Hur många vet, till exempel, att Sankt Petersburgs äldsta församling är svenskspråkiga Sankta Katarina, grundad 1632 i Sankt Petersburgs föregångare Nyen? Och hur är kunskapen kring att vad gäller Estland, så finns det, precis som det finns ett Svenskfinland, ett Svenskestland, kallat Aiboland?

Det rör sig inte främst om svenskar som flyttat dit under den tid då Estland var svenskt under Vasa- och Stormaktstiden. Den, fortfarande, svenskspråkiga S:t Mikaels församling i Tallinn fanns visserligen åtminstone så tidigt som 1531, 30 år före det att Klas Kristersson Horn på uppdrag av Erik XIV landsteg i Tallinn med sin svenska armé. Men svenskrötterna går ännu längre tillbaka än så.

På åtskilliga öar och i flertalet kustbyar ligger gamla medeltida stenkyrkor, byggda för den svenska befolkning som fiskade och brukade jorden i dessa trakter. En svensk befolkning som genom århundradena haft ett eget språk, egna rättigheter, egen kultur och egna religiösa sedvänjor. Och dess rötter går djupt ned i medeltiden. Ända till 1100-talet.

1100-talets kyrkohistoria

I svensk historia, och särskilt svensk kyrkohistoria, är 1100-talet ett av de mest spännande århundradena. År 1104 blir Norden en kyrkoprovins, då Lunds stift blir ärkestift, med egen ärkebiskop. År 1164 blir Uppsala ärkebiskopssäte, vilket även Nidaros (Trondheim) blivit 1152, då också det första kyrkomötet i Sverige hålls, närmare bestämt i Linköping. Nikolaus av Albano, den påvliga legat som sammankallade och ledde mötet, blev för övrigt sedermera påve under namnet Hadrianus IV.

Sverige var vid denna tid inte ett enat rike, vilket bland annat framträder vid Linköpings kyrkomöte, då man inte lyckas enas kring att skapa en självständig svensk kyrkoprovins. Vem som styrde vad rörde konstant på sig och det slutliga kristnandet av, åtminstone södra Sverige, skedde kring århundradets mitt.

Detta århundrade var också korstågens århundrade. Efter påven Urban II:s korstågspredikan i franska ¬Clermont på 1090-talet, och det första korståget mot Det heliga landet, 1096, spreds idén om att med svärdet i handen sprida den sanna läran. Eller, mer rätt är kanske att säga att i korstågen förenades krigsmannens profession med pilgrimsfärden. Gränsen mellan strid och vallfärd flöt samman.

Korstågen var dock inte en uteslutande sydeuropeisk företeelse. Redan 1103 ger sig danske kungen Erik Ejegod av mot Jerusalem. Han dör dock i sjukdom på vägen, och ligger begravd på Cypern. Hustrun, drottning Bodil, når dock det heliga landet, men dör på Oljeberget.

Den norske kungen, Sigurd Jorsalafarare kallad, ger sig 1107 ut på ett kors- och pilgrimståg till det heliga landet. Inspirerad av detta drar han, enligt traditionen, 1123 ut på korståg i Norden. Målet är att kristna det till stora delar ännu hedniska Småland. Stora strider ska ha uppstått i trakten kring Kalmar, även på Öland. Expeditionen kallas av eftervärlden för Kalmare ledung.

På 1200-talet vänds de nordiska kungarnas blickar mot öster. Hedningar i Baltikum och de kätterska ortodoxa i den ryska republiken Novgorod. Med svärdet i hand skulle grannfolken kristnas. Den kanske tydligaste fanbäraren för detta var biskop Albert av Riga, som i samband med detta värv också kom att grundlägga just denna stad.

Albert (eller Albrekt) von Buxhövden, kyrkoman från Nordtyskland, var den som instiftade Svärdsriddar¬orden och grundlade Tyska Ordens Östersjöprovins. Biskop Alberts erövring och tvångskristnande av Livland finns dokumenterat i Henrik av Lettlands krönika, författad av biskopens medhjälpare, prästen Henrik.

Efter grundandet av kyrkan i Lettland, drog Albert och hans här vidare norrut, mot Estland. Till detta anslöt sig den danske kungen, Valdemar Sejr. Den som koloniserade och byggde kyrkor i Baltikum skulle nämligen få behålla dessa territorier, enligt påvligt dekret.

Det som i dag är södra Estland fanns alltså inom en tysk kultur- och kyrkosfär, medan den nordvästra delen fanns i en dansk dito. Vi kan, som ett exempel, se detta i vilka helgon som dyrkades. I Tallinn, såväl som på Ormsö, finns kyrkor som helgades åt Olof den helige. Men även helgon som danska sankt Knut och sankt Henrik av Finland figurerar, tillsammans med svenska helgon som sankt Eskil av Strängnäs, sankt David av Munktorp och Erik den helige.

Estlandssvenskarnas ursprung

År 2015 lanserade arkeologen Jonathan ¬Lindström, känd från bland annat Spanarna i ¬Sveriges Radio P1, en ny teori om estlandssvenskarnas ursprung. Enligt Lindström är den svenska bosättningen i Estlands kustland tätt sammanvävd med de nordiska korstågen kring sekelskiftet 1200, och har, enligt Lindström, öländskt ursprung! Och nyckelpersonen är ärkebiskop Anders Sunesen i Lund.

Sunesen var av den starka och framträdande danske Hvideätten, en av flera medeltida ärkebiskopar ur denna ätt. Hans brorsdotter hade varit gift med kung Sverker den yngre av Sverige och han stod även det danska hovet nära. Sunesen hade studerat i Paris, och där sett katedralen Notre-Dame sakta växa fram, men även i Bologna och Oxford.

Mest kände för allmänheten torde han vara för legenden om dannebrogen. En junilördag 1219 stod Slaget vid Lindanäs. Sunesen hade följt med kung Valdemar Sejr på korståg till Baltikum. Den tyska svärdsmissionen söderifrån, från Livland, hade inte trängt ända upp till norra Estland. Således hade danska styrkor seglat dit, i något som mer påminner om erövringskrig än korståg, om man ska vara helt ärlig.

Då dessa danska styrkor belägrade borgen i ¬Lindanäs, ska Sunesen ha lyft sina händer i bön till Herren om bistånd i kampen. Som ett tecken från himlen ska Gud då ha sänt en korsflagga från himlen, ett vitt kors på en röd botten, den flagga som sedan kommit att bli Dannebrogen. Stärkta av detta tecken segrade de danska trupperna, och lät uppföra en egen borg på platsen, som i dag är Tallinn. Själva ordet Tallinn kommer från de estniska orden för ”den danska borgen”: Taani-linn.

Men, som sagt, var det inte bara erövringskrig och korståg som förde skandinaver till Baltikum. Enligt Lindströms forskning lät man sända öländska bönder som nybyggare, till en kustbygd som var så gott som obebodd. Han spårar denna bosättning till ett danskt-svenskt korståg år 1206. För denna nya bondebefolkning skull uppfördes de ovan nämnda kapellen och kyrkorna.

Förmodligen tog denna kolonisation sin början på ön Ormsö. I skogarna kring Byxel¬krok, på den norra delen av Öland, överges oförklarligt flera gårdar vid 1200-talets början. Samtidigt anläggs 40 gårdar på estniska Ormsö. Under 1200-talet påbörjas också byggandet av den stenkyrka, helgad åt Olof den helige, som fortfarande står mitt på ön. Endast nordbor var anhängare av helgonkulten kring den norske konungen.

Konsthistorieprofessorn Sten Karling, som under första halvan av 1900-talet gjorde grundliga undersökningar av estniska kyrkor i svenskbygderna, identifierar stora likheter mellan dessa kyrkor, och de gotländska kyrkor som byggt under 1200-talet och 1300-talet. Således är en trolig hypotes att stenhuggare tagit vägen över ¬Östersjön, från den svenska till den baltiska sidan, under den väldig våg av kyrkobyggande som pågick vid denna tid.

Något som talar för de svenska böndernas ursprung på just Öland står dock inte att finna i det kyrkliga, utan i den världsliga indelningen av marken. Denna följer ett mönster, som var vanligt i hela Götaland, men där de specifika talen för måtten vad gäller markindelningen som finns på Ormsö, endast återfinns på Öland. Så de första svenskarna som bosatte sig i de estniska kustbygderna torde ha varit ölänningar, senare åtföljda av bland andra nylänningar och mälardalingar.

Genom århundradena fortsätter sedan estlandssvenskarna leva i det så kallade Aiboland. En grupp med ett särskilt språk, en särskild kultur och särskilda rättsliga privilegier. Innan 1800-talet kan det inte ha varit tal om någon nationalistisk känsla, av mer nutida mått, och somliga forskare anser att just den särskilda rättsordningen som estlandssvenskarna löd under var vad som skänkte dem en egen identitetskänsla. Andra pekar dock på det kyrkliga som en omistlig faktor.

På vissa platser blir detta extra tydligt. Exempelvis på det mer avlägset belägna Runö. Här har kyrkan varit den självklara samlingspunkten för öns befolkning. På Runö finns dessutom två kyrkor. Den äldre, S:ta Magdalena kyrka, är Estlands äldsta träbyggnad. Uppförd 1643-1644 av Carl Carlsson Gyllenhielm, Karl IX:s oäkta son.

Lågkyrklighet

Men även låg- och frikyrklighet har förekommit i svenskbygderna. Startskottet för detta, åtminstone på Ormsö, torde ha varit EFS-missionären Lars Johan Österblom, av somliga kallad Svensk-Estlands apostel, ankomst 1873. Under 13 år verkade han sedan som missionär på ön och grundade skolor och bönhus.

Österbloms skildringar från ön visar en fattig folkgrupp som hamnat på efterkälken i utvecklingen. Ett målande exempel är hur man inte hade några skorstenar utan släppte ut röken då och då genom dörrar och fönster, vilket man inte kunde göra vintertid på grund av kylan. Berättelser finns om hur man på vintern inte såg vilka som var i rummet med en, dels på grund av all rök, och dels på grund av hur svedda ens ögon var.

Österbloms omsorg fick stor inverkan på ön. Människor lärde sig inte bara att mura skorstenar och att skura sina golv, utan hela öns befolkning förändrades till sitt sinnelag. Fylleri, våld och stölder på Ormsö upphörde så gott som helt. I den estlandssvenska tidningen Kustbon intervjuas vid 1900-talets mitt många estlandssvenskar i exil om sina barndomsminnen. I flera av dessa berättelser framstår den pietistiskt lutherska väckelsen under 1800-talets slut som en av de viktigaste beståndsdelarna i folkgruppens moderna historia.

Även den ortodoxa kyrkan gjorde under 1800-talet framsteg i svenskbygderna. Under slutet av seklet genomfördes en missionsoffensiv av den Estnisk-ortodoxa kyrkan, som vid denna period byggde de flesta av de ortodoxa kyrkor som finns i Estland idag. I svenskbygderna bildades det en svensk estnisk-ortodox församling på Ormsö, då cirka 200 öbor konverterade.

Detta var den enda församlingen i sitt slag, i och med att församlingen hade som krav att prästen skulle tala svenska. Församlingen växte och fick 1890 en kyrka i Hullo utanför Sviby. När Tsarryssland vid 1900-talets början införde fri trossamhörighet valde 271 ormsöbor att lämna församlingen för att åter upptas som lutheraner.

En av de mer kända berättelserna om estlandssvenskarna kommer från den betydligt större grannön Dagö. Särskilt norra delen av ön präglades av en svensk befolkning, med Röick på öns nordvästsida som centrum. Röicks församling bildades i början av 1600-talet av Västeråsbiskopen ¬Johannes Rudbeckius, bland annat känd för att ha grundat Sveriges första gymnasium i Västerås vid samma tid.

När de tidigare nämnda juridiska rättigheterna som estlandssvenska bönder hade på 1700-talet hotades så gjorde många bönder motstånd. Detta kulminerade 1781 i att den ryska kejsarinnan Katarina den stora deporterade större delen av den estlandssvenska befolkningen till en annan del av det ryska rike Estland ingick i, sedan ryssarna besegrat svenskarna i början av 1700-talet.

Den som i dag åker österut längs väg 80 från Röick, och närmar Dagös centralort Kärrdal, kommer snart att finna den så kallade Korskullen på sin vänstra sida. Här finns ett minneskors rest över platsen där dessa deporterade svenskar stannade upp på vägen, och pastor Carl Forsmann ledde den sista gudstjänsten på ön, innan färden gick vidare mot Ukraina.

Platsen där dessa svenska Dagöbönder fick sitt nya, påtvingade hem är i dag känd som Gammalsvenskby. Ett 60-tal personer blev kvar på ön, och bodde i trakten kring Röick. När estniska bönder flyttade dit för att ta över jordbruket, kallade de den svenska bydelen för Rootsi, det estniska ordet för Sverige. Än i dag heter denna by Rootsi/Sverige!

I Röicks kyrka fortsatte man att, för den estlandssvenska spillran, hålla gudstjänst på svenska till år 1830, och ända till 1863 skedde konfirmationsundervisning på svenska. Den som i dag går på kyrkogården utanför kyrkan finner diverse svenska efternamn på gravstenarna över personer som gick bort i början av 1900-talet.

Svenskkyrkligt inflytande stärks

Under 1900-talet kom ett svenskkyrkligt inflytande att stärkas i hela Estland, inte minst genom ärkebiskop Nathan Söderbloms försorg. Efter den estniska självständigheten gavs fältpredikanten Jakob Kukk uppdraget att organisera en estnisk folkkyrka. Han vigdes till biskop av just -Söderblom den 5 juni 1921 i Tallinn.

Vad gäller estlandssvenskarna bör Göteborgsbördige Gunnar Schantz nämnas, prästvigd av Söderblom, som var kyrkoherde på ovan nämnda Runö. Utöver den gamla svenska träkyrkan från 1600-talet hade ön då, cirka ett årtionde tidigare, även fått en ny, större kyrka, uppförd 1912.

Boråsaren Erik Petzäll var kyrkoherde i den svenska församlingen i Tallinn, och prost i estniska kyrkans svenska kontrakt fram till 1928, då han återvände till Sverige. Och på 1930-talet var ingen mindre än Skarabiskopen Sven Danell, cirka 20 år före dennes biskopsvigning, kyrkoherde på Nuckö på den estniska västkusten. Nuckö heter för övrigt Noarootsi på estniska, vilket betyder ”Knivsverige”.

Estlandssvenskar tillbaka till Sverige

Under 1940-talet stötte den estlandssvenska folkgruppen på en katastrof, i form av Andra världskriget. Först, 1940, kom Stalin. Flera estlandssvenska öar tömdes på sin befolkningen och omvandlades till militärbaser. Året efter inleddes deportationerna från Estland, som skulle komma att drabba tiotusentals civila under 1940-talet. Bland dem fanns flera estlandssvenskar.

Hitlers invasion av Estland 1941 ledde till en lättnad för estlandssvenskarna, och flera av dem kunde återvända till sina hem. Men så började Stalin att åter tränga in i landet för att 1944 helt återta kontrollen över landet. Inför det annalkande hotet från kommunisterna flydde cirka 7  000 estlandssvenskar, så gott som hela den resterande folkgruppen till Sverige.

Redan på 1920-talet hade många svenskar från ovan nämnda Gammalsvenskby valt att återvända till Sverige. Sedan 1929 hade en stor grupp varit bosatt på Gotland, och återkomsten till Sverige firades varje år med en särskild tacksägelsegudstjänst i Roma kyrka. Vid 15-årsjubileet 1944 var kyrkan fullsatt till sista plats och nattvardsgången besöktes av 112 gammalsvenskbybor.

Den ovan nämnda tidningen Kustbon började från och med juni 1944 att utges i Sverige i stället, och i denna kan vi finna mycket av de estlandssvenska tankarna och stämningarna vid denna tid. En intressant uppdelning finns, redan i första numret, där man talar om Estland som fäderneslandet och Sverige som moderlandet.

Kyrkan förefaller ha varit den självklara samlingspunkten för estlandssvenskarna i Sverige, och gudstjänsten deras sätt att hålla högtid. Exempelvis hålls 1944 en stor gudstjänst på Gustav Adolfs-dagen, kungen som bland annat grundade universitetet i Tartu och ett gymnasium i Tallinn, där en estlandssvensk kör sjöng och tidigare nämnde Sven Danell predikade.

Snart kom estlandssvenskarna att ganska effektivt assimileras, men när Estland börjar bli fritt kring år 1990 väcks åter intresset för den gamla hembygden. Och i centrum står de gamla bykyrkorna: Rosleps kapell, Runö kyrka, S:t Olofs kyrka på Ormsö. Förfallna kyrkor återuppbyggs, kyrkogårdar återställs, orglar renoveras eller byggs, allt med insamlade medel från Sverige.

S:t Mikaelsförsamlingen i Tallinn, med sina cirka 400 medlemmar, är i dag den kanske starkaste kulturbäraren av det estlandssvenska arvet. Inom kyrkans väggar finns exempelvis ett museum över estlandssvensk kultur och historia.

Varje söndag firas gudstjänst på svenska i Tallinn, och i samband med Estlandssvenskarnas kulturförvaltnings svenskdag förra året, så återinvigdes S:ta Maria kapell på Nargö av den estniske ärkebiskopen, med närvaro från det svenska kronprinsessparet.

Man räknar med att det i dag bor uppemot ettusen estlandssvenskar i Estland, så den mer än 800-åriga närvaron består. Och ända från början har det varit kyrkan som stått i centrum.

 

Adam Davidsson

14 maj, 2019

När vi talar om vår svenska, och även vår svenska kyrkas, historia, så glömmer somliga kanske att denna är mer omfattande än vad som idag ligger inom Sveriges geografiska gränser. I bästa fall minns gemene man hur Finland, den tidigare så kallade ”östra rikshalvan”, har varit svenskt.

Men den svenska närvaron i Ingermanland, Estland och Livland får nog sägas vara så gott som bortglömd. Hur många vet, till exempel, att Sankt Petersburgs äldsta församling är svenskspråkiga Sankta Katarina, grundad 1632 i Sankt Petersburgs föregångare Nyen? Och hur är kunskapen kring att vad gäller Estland, så finns det, precis som det finns ett Svenskfinland, ett Svenskestland, kallat Aiboland? 

Det rör sig inte främst om svenskar som flyttat dit under den tid då Estland var svenskt under Vasa- och Stormaktstiden. Den, fortfarande, svenskspråkiga S:t Mikaels församling i Tallinn fanns visserligen åtminstone så tidigt som 1531, 30 år före det att Klas Kristersson Horn på uppdrag av Erik XIV landsteg i Tallinn med sin svenska armé. Men svenskrötterna går ännu längre tillbaka än så.

På åtskilliga öar och i flertalet kustbyar ligger gamla medeltida stenkyrkor, byggda för den svenska befolkning som fiskade och brukade jorden i dessa trakter. En svensk befolkning som genom århundradena haft ett eget språk, egna rättigheter, egen kultur och egna religiösa sedvänjor. Och dess rötter går djupt ned i medeltiden. Ända till 1100-talet.

1100-talets kyrkohistoria

I svensk historia, och särskilt svensk kyrkohistoria, är 1100-talet ett av de mest spännande århundradena. År 1104 blir Norden en kyrkoprovins, då Lunds stift blir ärkestift, med egen ärkebiskop. År 1164 blir Uppsala ärkebiskopssäte, vilket även Nidaros (Trondheim) blivit 1152, då också det första kyrkomötet i Sverige hålls, närmare bestämt i Linköping. Nikolaus av Albano, den påvliga legat som sammankallade och ledde mötet, blev för övrigt sedermera påve under namnet Hadrianus IV. 

Sverige var vid denna tid inte ett enat rike, vilket bland annat framträder vid Linköpings kyrkomöte, då man inte lyckas enas kring att skapa en självständig svensk kyrkoprovins. Vem som styrde vad rörde konstant på sig och det slutliga kristnandet av, åtminstone södra Sverige, skedde kring århundradets mitt.

Detta århundrade var också korstågens århundrade. Efter påven Urban II:s korstågspredikan i franska ¬Clermont på 1090-talet, och det första korståget mot Det heliga landet, 1096, spreds idén om att med svärdet i handen sprida den sanna läran. Eller, mer rätt är kanske att säga att i korstågen förenades krigsmannens profession med pilgrimsfärden. Gränsen mellan strid och vallfärd flöt samman.

Korstågen var dock inte en uteslutande sydeuropeisk företeelse. Redan 1103 ger sig danske kungen Erik Ejegod av mot Jerusalem. Han dör dock i sjukdom på vägen, och ligger begravd på Cypern. Hustrun, drottning Bodil, når dock det heliga landet, men dör på Oljeberget.

Den norske kungen, Sigurd Jorsalafarare kallad, ger sig 1107 ut på ett kors- och pilgrimståg till det heliga landet. Inspirerad av detta drar han, enligt traditionen, 1123 ut på korståg i Norden. Målet är att kristna det till stora delar ännu hedniska Småland. Stora strider ska ha uppstått i trakten kring Kalmar, även på Öland. Expeditionen kallas av eftervärlden för Kalmare ledung.

På 1200-talet vänds de nordiska kungarnas blickar mot öster. Hedningar i Baltikum och de kätterska ortodoxa i den ryska republiken Novgorod. Med svärdet i hand skulle grannfolken kristnas. Den kanske tydligaste fanbäraren för detta var biskop Albert av Riga, som i samband med detta värv också kom att grundlägga just denna stad.

Albert (eller Albrekt) von Buxhövden, kyrkoman från Nordtyskland, var den som instiftade Svärdsriddar¬orden och grundlade Tyska Ordens Östersjöprovins. Biskop Alberts erövring och tvångskristnande av Livland finns dokumenterat i Henrik av Lettlands krönika, författad av biskopens medhjälpare, prästen Henrik.

Efter grundandet av kyrkan i Lettland, drog Albert och hans här vidare norrut, mot Estland. Till detta anslöt sig den danske kungen, Valdemar Sejr. Den som koloniserade och byggde kyrkor i Baltikum skulle nämligen få behålla dessa territorier, enligt påvligt dekret.

Det som i dag är södra Estland fanns alltså inom en tysk kultur- och kyrkosfär, medan den nordvästra delen fanns i en dansk dito. Vi kan, som ett exempel, se detta i vilka helgon som dyrkades. I Tallinn, såväl som på Ormsö, finns kyrkor som helgades åt Olof den helige. Men även helgon som danska sankt Knut och sankt Henrik av Finland figurerar, tillsammans med svenska helgon som sankt Eskil av Strängnäs, sankt David av Munktorp och Erik den helige.

Estlandssvenskarnas ursprung

År 2015 lanserade arkeologen Jonathan ¬Lindström, känd från bland annat Spanarna i ¬Sveriges Radio P1, en ny teori om estlandssvenskarnas ursprung. Enligt Lindström är den svenska bosättningen i Estlands kustland tätt sammanvävd med de nordiska korstågen kring sekelskiftet 1200, och har, enligt Lindström, öländskt ursprung! Och nyckelpersonen är ärkebiskop Anders Sunesen i Lund.

Sunesen var av den starka och framträdande danske Hvideätten, en av flera medeltida ärkebiskopar ur denna ätt. Hans brorsdotter hade varit gift med kung Sverker den yngre av Sverige och han stod även det danska hovet nära. Sunesen hade studerat i Paris, och där sett katedralen Notre-Dame sakta växa fram, men även i Bologna och Oxford. 

Mest kände för allmänheten torde han vara för legenden om dannebrogen. En junilördag 1219 stod Slaget vid Lindanäs. Sunesen hade följt med kung Valdemar Sejr på korståg till Baltikum. Den tyska svärdsmissionen söderifrån, från Livland, hade inte trängt ända upp till norra Estland. Således hade danska styrkor seglat dit, i något som mer påminner om erövringskrig än korståg, om man ska vara helt ärlig.

Då dessa danska styrkor belägrade borgen i ¬Lindanäs, ska Sunesen ha lyft sina händer i bön till Herren om bistånd i kampen. Som ett tecken från himlen ska Gud då ha sänt en korsflagga från himlen, ett vitt kors på en röd botten, den flagga som sedan kommit att bli Dannebrogen. Stärkta av detta tecken segrade de danska trupperna, och lät uppföra en egen borg på platsen, som i dag är Tallinn. Själva ordet Tallinn kommer från de estniska orden för ”den danska borgen”: Taani-linn.

Men, som sagt, var det inte bara erövringskrig och korståg som förde skandinaver till Baltikum. Enligt Lindströms forskning lät man sända öländska bönder som nybyggare, till en kustbygd som var så gott som obebodd. Han spårar denna bosättning till ett danskt-svenskt korståg år 1206. För denna nya bondebefolkning skull uppfördes de ovan nämnda kapellen och kyrkorna. 

Förmodligen tog denna kolonisation sin början på ön Ormsö. I skogarna kring Byxel¬krok, på den norra delen av Öland, överges oförklarligt flera gårdar vid 1200-talets början. Samtidigt anläggs 40 gårdar på estniska Ormsö. Under 1200-talet påbörjas också byggandet av den stenkyrka, helgad åt Olof den helige, som fortfarande står mitt på ön. Endast nordbor var anhängare av helgonkulten kring den norske konungen.

Konsthistorieprofessorn Sten Karling, som under första halvan av 1900-talet gjorde grundliga undersökningar av estniska kyrkor i svenskbygderna, identifierar stora likheter mellan dessa kyrkor, och de gotländska kyrkor som byggt under 1200-talet och 1300-talet. Således är en trolig hypotes att stenhuggare tagit vägen över ¬Östersjön, från den svenska till den baltiska sidan, under den väldig våg av kyrkobyggande som pågick vid denna tid.

Något som talar för de svenska böndernas ursprung på just Öland står dock inte att finna i det kyrkliga, utan i den världsliga indelningen av marken. Denna följer ett mönster, som var vanligt i hela Götaland, men där de specifika talen för måtten vad gäller markindelningen som finns på Ormsö, endast återfinns på Öland. Så de första svenskarna som bosatte sig i de estniska kustbygderna torde ha varit ölänningar, senare åtföljda av bland andra nylänningar och mälardalingar. 

Genom århundradena fortsätter sedan estlandssvenskarna leva i det så kallade Aiboland. En grupp med ett särskilt språk, en särskild kultur och särskilda rättsliga privilegier. Innan 1800-talet kan det inte ha varit tal om någon nationalistisk känsla, av mer nutida mått, och somliga forskare anser att just den särskilda rättsordningen som estlandssvenskarna löd under var vad som skänkte dem en egen identitetskänsla. Andra pekar dock på det kyrkliga som en omistlig faktor.

På vissa platser blir detta extra tydligt. Exempelvis på det mer avlägset belägna Runö. Här har kyrkan varit den självklara samlingspunkten för öns befolkning. På Runö finns dessutom två kyrkor. Den äldre, S:ta Magdalena kyrka, är Estlands äldsta träbyggnad. Uppförd 1643-1644 av Carl Carlsson Gyllenhielm, Karl IX:s oäkta son. 

Lågkyrklighet

Men även låg- och frikyrklighet har förekommit i svenskbygderna. Startskottet för detta, åtminstone på Ormsö, torde ha varit EFS-missionären Lars Johan Österblom, av somliga kallad Svensk-Estlands apostel, ankomst 1873. Under 13 år verkade han sedan som missionär på ön och grundade skolor och bönhus. 

Österbloms skildringar från ön visar en fattig folkgrupp som hamnat på efterkälken i utvecklingen. Ett målande exempel är hur man inte hade några skorstenar utan släppte ut röken då och då genom dörrar och fönster, vilket man inte kunde göra vintertid på grund av kylan. Berättelser finns om hur man på vintern inte såg vilka som var i rummet med en, dels på grund av all rök, och dels på grund av hur svedda ens ögon var.

Österbloms omsorg fick stor inverkan på ön. Människor lärde sig inte bara att mura skorstenar och att skura sina golv, utan hela öns befolkning förändrades till sitt sinnelag. Fylleri, våld och stölder på Ormsö upphörde så gott som helt. I den estlandssvenska tidningen Kustbon intervjuas vid 1900-talets mitt många estlandssvenskar i exil om sina barndomsminnen. I flera av dessa berättelser framstår den pietistiskt lutherska väckelsen under 1800-talets slut som en av de viktigaste beståndsdelarna i folkgruppens moderna historia.

Även den ortodoxa kyrkan gjorde under 1800-talet framsteg i svenskbygderna. Under slutet av seklet genomfördes en missionsoffensiv av den Estnisk-ortodoxa kyrkan, som vid denna period byggde de flesta av de ortodoxa kyrkor som finns i Estland idag. I svenskbygderna bildades det en svensk estnisk-ortodox församling på Ormsö, då cirka 200 öbor konverterade. 

Detta var den enda församlingen i sitt slag, i och med att församlingen hade som krav att prästen skulle tala svenska. Församlingen växte och fick 1890 en kyrka i Hullo utanför Sviby. När Tsarryssland vid 1900-talets början införde fri trossamhörighet valde 271 ormsöbor att lämna församlingen för att åter upptas som lutheraner. 

En av de mer kända berättelserna om estlandssvenskarna kommer från den betydligt större grannön Dagö. Särskilt norra delen av ön präglades av en svensk befolkning, med Röick på öns nordvästsida som centrum. Röicks församling bildades i början av 1600-talet av Västeråsbiskopen ¬Johannes Rudbeckius, bland annat känd för att ha grundat Sveriges första gymnasium i Västerås vid samma tid. 

När de tidigare nämnda juridiska rättigheterna som estlandssvenska bönder hade på 1700-talet hotades så gjorde många bönder motstånd. Detta kulminerade 1781 i att den ryska kejsarinnan Katarina den stora deporterade större delen av den estlandssvenska befolkningen till en annan del av det ryska rike Estland ingick i, sedan ryssarna besegrat svenskarna i början av 1700-talet. 

Den som i dag åker österut längs väg 80 från Röick, och närmar Dagös centralort Kärrdal, kommer snart att finna den så kallade Korskullen på sin vänstra sida. Här finns ett minneskors rest över platsen där dessa deporterade svenskar stannade upp på vägen, och pastor Carl Forsmann ledde den sista gudstjänsten på ön, innan färden gick vidare mot Ukraina. 

Platsen där dessa svenska Dagöbönder fick sitt nya, påtvingade hem är i dag känd som Gammalsvenskby. Ett 60-tal personer blev kvar på ön, och bodde i trakten kring Röick. När estniska bönder flyttade dit för att ta över jordbruket, kallade de den svenska bydelen för Rootsi, det estniska ordet för Sverige. Än i dag heter denna by Rootsi/Sverige!

I Röicks kyrka fortsatte man att, för den estlandssvenska spillran, hålla gudstjänst på svenska till år 1830, och ända till 1863 skedde konfirmationsundervisning på svenska. Den som i dag går på kyrkogården utanför kyrkan finner diverse svenska efternamn på gravstenarna över personer som gick bort i början av 1900-talet.

Svenskkyrkligt inflytande stärks

Under 1900-talet kom ett svenskkyrkligt inflytande att stärkas i hela Estland, inte minst genom ärkebiskop Nathan Söderbloms försorg. Efter den estniska självständigheten gavs fältpredikanten Jakob Kukk uppdraget att organisera en estnisk folkkyrka. Han vigdes till biskop av just -Söderblom den 5 juni 1921 i Tallinn. 

Vad gäller estlandssvenskarna bör Göteborgsbördige Gunnar Schantz nämnas, prästvigd av Söderblom, som var kyrkoherde på ovan nämnda Runö. Utöver den gamla svenska träkyrkan från 1600-talet hade ön då, cirka ett årtionde tidigare, även fått en ny, större kyrka, uppförd 1912.

Boråsaren Erik Petzäll var kyrkoherde i den svenska församlingen i Tallinn, och prost i estniska kyrkans svenska kontrakt fram till 1928, då han återvände till Sverige. Och på 1930-talet var ingen mindre än Skarabiskopen Sven Danell, cirka 20 år före dennes biskopsvigning, kyrkoherde på Nuckö på den estniska västkusten. Nuckö heter för övrigt Noarootsi på estniska, vilket betyder ”Knivsverige”. 

Estlandssvenskar tillbaka till Sverige

Under 1940-talet stötte den estlandssvenska folkgruppen på en katastrof, i form av Andra världskriget. Först, 1940, kom Stalin. Flera estlandssvenska öar tömdes på sin befolkningen och omvandlades till militärbaser. Året efter inleddes deportationerna från Estland, som skulle komma att drabba tiotusentals civila under 1940-talet. Bland dem fanns flera estlandssvenskar. 

Hitlers invasion av Estland 1941 ledde till en lättnad för estlandssvenskarna, och flera av dem kunde återvända till sina hem. Men så började Stalin att åter tränga in i landet för att 1944 helt återta kontrollen över landet. Inför det annalkande hotet från kommunisterna flydde cirka 7  000 estlandssvenskar, så gott som hela den resterande folkgruppen till Sverige.

Redan på 1920-talet hade många svenskar från ovan nämnda Gammalsvenskby valt att återvända till Sverige. Sedan 1929 hade en stor grupp varit bosatt på Gotland, och återkomsten till Sverige firades varje år med en särskild tacksägelsegudstjänst i Roma kyrka. Vid 15-årsjubileet 1944 var kyrkan fullsatt till sista plats och nattvardsgången besöktes av 112 gammalsvenskbybor.

Den ovan nämnda tidningen Kustbon började från och med juni 1944 att utges i Sverige i stället, och i denna kan vi finna mycket av de estlandssvenska tankarna och stämningarna vid denna tid. En intressant uppdelning finns, redan i första numret, där man talar om Estland som fäderneslandet och Sverige som moderlandet. 

Kyrkan förefaller ha varit den självklara samlingspunkten för estlandssvenskarna i Sverige, och gudstjänsten deras sätt att hålla högtid. Exempelvis hålls 1944 en stor gudstjänst på Gustav Adolfs-dagen, kungen som bland annat grundade universitetet i Tartu och ett gymnasium i Tallinn, där en estlandssvensk kör sjöng och tidigare nämnde Sven Danell predikade.

Snart kom estlandssvenskarna att ganska effektivt assimileras, men när Estland börjar bli fritt kring år 1990 väcks åter intresset för den gamla hembygden. Och i centrum står de gamla bykyrkorna: Rosleps kapell, Runö kyrka, S:t Olofs kyrka på Ormsö. Förfallna kyrkor återuppbyggs, kyrkogårdar återställs, orglar renoveras eller byggs, allt med insamlade medel från Sverige.

S:t Mikaelsförsamlingen i Tallinn, med sina cirka 400 medlemmar, är i dag den kanske starkaste kulturbäraren av det estlandssvenska arvet. Inom kyrkans väggar finns exempelvis ett museum över estlandssvensk kultur och historia. 

Varje söndag firas gudstjänst på svenska i Tallinn, och i samband med Estlandssvenskarnas kulturförvaltnings svenskdag förra året, så återinvigdes S:ta Maria kapell på Nargö av den estniske ärkebiskopen, med närvaro från det svenska kronprinsessparet.

Man räknar med att det i dag bor uppemot ettusen estlandssvenskar i Estland, så den mer än 800-åriga närvaron består. Och ända från början har det varit kyrkan som stått i centrum.

 

Adam Davidsson

 

När vi talar om vår svenska, och även vår svenska kyrkas, historia, så glömmer somliga kanske att denna är mer omfattande än vad som idag ligger inom Sveriges geografiska gränser. I bästa fall minns gemene man hur Finland, den tidigare så kallade ”östra rikshalvan”, har varit svenskt.

Men den svenska närvaron i Ingermanland, Estland och Livland får nog sägas vara så gott som bortglömd. Hur många vet, till exempel, att Sankt Petersburgs äldsta församling är svenskspråkiga Sankta Katarina, grundad 1632 i Sankt Petersburgs föregångare Nyen? Och hur är kunskapen kring att vad gäller Estland, så finns det, precis som det finns ett Svenskfinland, ett Svenskestland, kallat Aiboland? /LOE EDASI koguduse kodulehelt/

Det rör sig inte främst om svenskar som flyttat dit under den tid då Estland var svenskt under Vasa- och Stormaktstiden. Den, fortfarande, svenskspråkiga S:t Mikaels församling i Tallinn fanns visserligen åtminstone så tidigt som 1531, 30 år före det att Klas Kristersson Horn på uppdrag av Erik XIV landsteg i Tallinn med sin svenska armé. Men svenskrötterna går ännu längre tillbaka än så.

På åtskilliga öar och i flertalet kustbyar ligger gamla medeltida stenkyrkor, byggda för den svenska befolkning som fiskade och brukade jorden i dessa trakter. En svensk befolkning som genom århundradena haft ett eget språk, egna rättigheter, egen kultur och egna religiösa sedvänjor. Och dess rötter går djupt ned i medeltiden. Ända till 1100-talet.

1100-talets kyrkohistoria

I svensk historia, och särskilt svensk kyrkohistoria, är 1100-talet ett av de mest spännande århundradena. År 1104 blir Norden en kyrkoprovins, då Lunds stift blir ärkestift, med egen ärkebiskop. År 1164 blir Uppsala ärkebiskopssäte, vilket även Nidaros (Trondheim) blivit 1152, då också det första kyrkomötet i Sverige hålls, närmare bestämt i Linköping. Nikolaus av Albano, den påvliga legat som sammankallade och ledde mötet, blev för övrigt sedermera påve under namnet Hadrianus IV. 

Sverige var vid denna tid inte ett enat rike, vilket bland annat framträder vid Linköpings kyrkomöte, då man inte lyckas enas kring att skapa en självständig svensk kyrkoprovins. Vem som styrde vad rörde konstant på sig och det slutliga kristnandet av, åtminstone södra Sverige, skedde kring århundradets mitt.

Detta århundrade var också korstågens århundrade. Efter påven Urban II:s korstågspredikan i franska ­Clermont på 1090-talet, och det första korståget mot Det heliga landet, 1096, spreds idén om att med svärdet i handen sprida den sanna läran. Eller, mer rätt är kanske att säga att i korstågen förenades krigsmannens profession med pilgrimsfärden. Gränsen mellan strid och vallfärd flöt samman.

Korstågen var dock inte en uteslutande sydeuropeisk företeelse. Redan 1103 ger sig danske kungen Erik Ejegod av mot Jerusalem. Han dör dock i sjukdom på vägen, och ligger begravd på Cypern. Hustrun, drottning Bodil, når dock det heliga landet, men dör på Oljeberget.

Den norske kungen, Sigurd Jorsalafarare kallad, ger sig 1107 ut på ett kors- och pilgrimståg till det heliga landet. Inspirerad av detta drar han, enligt traditionen, 1123 ut på korståg i Norden. Målet är att kristna det till stora delar ännu hedniska Småland. Stora strider ska ha uppstått i trakten kring Kalmar, även på Öland. Expeditionen kallas av eftervärlden för Kalmare ledung.

På 1200-talet vänds de nordiska kungarnas blickar mot öster. Hedningar i Baltikum och de kätterska ortodoxa i den ryska republiken Novgorod. Med svärdet i hand skulle grannfolken kristnas. Den kanske tydligaste fanbäraren för detta var biskop Albert av Riga, som i samband med detta värv också kom att grundlägga just denna stad.

Albert (eller Albrekt) von Buxhövden, kyrkoman från Nordtyskland, var den som instiftade Svärdsriddar­orden och grundlade Tyska Ordens Östersjöprovins. Biskop Alberts erövring och tvångskristnande av Livland finns dokumenterat i Henrik av Lettlands krönika, författad av biskopens medhjälpare, prästen Henrik.

Efter grundandet av kyrkan i Lettland, drog Albert och hans här vidare norrut, mot Estland. Till detta anslöt sig den danske kungen, Valdemar Sejr. Den som koloniserade och byggde kyrkor i Baltikum skulle nämligen få behålla dessa territorier, enligt påvligt dekret.

Det som i dag är södra Estland fanns alltså inom en tysk kultur- och kyrkosfär, medan den nordvästra delen fanns i en dansk dito. Vi kan, som ett exempel, se detta i vilka helgon som dyrkades. I Tallinn, såväl som på Ormsö, finns kyrkor som helgades åt Olof den helige. Men även helgon som danska sankt Knut och sankt Henrik av Finland figurerar, tillsammans med svenska helgon som sankt Eskil av Strängnäs, sankt David av Munktorp och Erik den helige.

Estlandssvenskarnas ursprung

År 2015 lanserade arkeologen Jonathan ­Lindström, känd från bland annat Spanarna i ­Sveriges Radio P1, en ny teori om estlandssvenskarnas ursprung. Enligt Lindström är den svenska bosättningen i Estlands kustland tätt sammanvävd med de nordiska korstågen kring sekelskiftet 1200, och har, enligt Lindström, öländskt ursprung! Och nyckelpersonen är ärkebiskop Anders Sunesen i Lund.

Sunesen var av den starka och framträdande danske Hvideätten, en av flera medeltida ärkebiskopar ur denna ätt. Hans brorsdotter hade varit gift med kung Sverker den yngre av Sverige och han stod även det danska hovet nära. Sunesen hade studerat i Paris, och där sett katedralen Notre-Dame sakta växa fram, men även i Bologna och Oxford. 

Mest kände för allmänheten torde han vara för legenden om dannebrogen. En junilördag 1219 stod Slaget vid Lindanäs. Sunesen hade följt med kung Valdemar Sejr på korståg till Baltikum. Den tyska svärdsmissionen söderifrån, från Livland, hade inte trängt ända upp till norra Estland. Således hade danska styrkor seglat dit, i något som mer påminner om erövringskrig än korståg, om man ska vara helt ärlig.

Då dessa danska styrkor belägrade borgen i ­Lindanäs, ska Sunesen ha lyft sina händer i bön till Herren om bistånd i kampen. Som ett tecken från himlen ska Gud då ha sänt en korsflagga från himlen, ett vitt kors på en röd botten, den flagga som sedan kommit att bli Dannebrogen. Stärkta av detta tecken segrade de danska trupperna, och lät uppföra en egen borg på platsen, som i dag är Tallinn. Själva ordet Tallinn kommer från de estniska orden för ”den danska borgen”: Taani-linn.

Men, som sagt, var det inte bara erövringskrig och korståg som förde skandinaver till Baltikum. Enligt Lindströms forskning lät man sända öländska bönder som nybyggare, till en kustbygd som var så gott som obebodd. Han spårar denna bosättning till ett danskt-svenskt korståg år 1206. För denna nya bondebefolkning skull uppfördes de ovan nämnda kapellen och kyrkorna. 

Förmodligen tog denna kolonisation sin början på ön Ormsö. I skogarna kring Byxel­krok, på den norra delen av Öland, överges oförklarligt flera gårdar vid 1200-talets början. Samtidigt anläggs 40 gårdar på estniska Ormsö. Under 1200-talet påbörjas också byggandet av den stenkyrka, helgad åt Olof den helige, som fortfarande står mitt på ön. Endast nordbor var anhängare av helgonkulten kring den norske konungen.

Konsthistorieprofessorn Sten Karling, som under första halvan av 1900-talet gjorde grundliga undersökningar av estniska kyrkor i svenskbygderna, identifierar stora likheter mellan dessa kyrkor, och de gotländska kyrkor som byggt under 1200-talet och 1300-talet. Således är en trolig hypotes att stenhuggare tagit vägen över ­Östersjön, från den svenska till den baltiska sidan, under den väldig våg av kyrkobyggande som pågick vid denna tid.

Något som talar för de svenska böndernas ursprung på just Öland står dock inte att finna i det kyrkliga, utan i den världsliga indelningen av marken. Denna följer ett mönster, som var vanligt i hela Götaland, men där de specifika talen för måtten vad gäller markindelningen som finns på Ormsö, endast återfinns på Öland. Så de första svenskarna som bosatte sig i de estniska kustbygderna torde ha varit ölänningar, senare åtföljda av bland andra nylänningar och mälardalingar. 

Genom århundradena fortsätter sedan estlandssvenskarna leva i det så kallade Aiboland. En grupp med ett särskilt språk, en särskild kultur och särskilda rättsliga privilegier. Innan 1800-talet kan det inte ha varit tal om någon nationalistisk känsla, av mer nutida mått, och somliga forskare anser att just den särskilda rättsordningen som estlandssvenskarna löd under var vad som skänkte dem en egen identitetskänsla. Andra pekar dock på det kyrkliga som en omistlig faktor.

På vissa platser blir detta extra tydligt. Exempelvis på det mer avlägset belägna Runö. Här har kyrkan varit den självklara samlingspunkten för öns befolkning. På Runö finns dessutom två kyrkor. Den äldre, S:ta Magdalena kyrka, är Estlands äldsta träbyggnad. Uppförd 1643-1644 av Carl Carlsson Gyllenhielm, Karl IX:s oäkta son. 

Lågkyrklighet

Men även låg- och frikyrklighet har förekommit i svenskbygderna. Startskottet för detta, åtminstone på Ormsö, torde ha varit EFS-missionären Lars Johan Österblom, av somliga kallad Svensk-Estlands apostel, ankomst 1873. Under 13 år verkade han sedan som missionär på ön och grundade skolor och bönhus. 

Österbloms skildringar från ön visar en fattig folkgrupp som hamnat på efterkälken i utvecklingen. Ett målande exempel är hur man inte hade några skorstenar utan släppte ut röken då och då genom dörrar och fönster, vilket man inte kunde göra vintertid på grund av kylan. Berättelser finns om hur man på vintern inte såg vilka som var i rummet med en, dels på grund av all rök, och dels på grund av hur svedda ens ögon var.

Österbloms omsorg fick stor inverkan på ön. Människor lärde sig inte bara att mura skorstenar och att skura sina golv, utan hela öns befolkning förändrades till sitt sinnelag. Fylleri, våld och stölder på Ormsö upphörde så gott som helt. I den estlandssvenska tidningen Kustbon intervjuas vid 1900-talets mitt många estlandssvenskar i exil om sina barndomsminnen. I flera av dessa berättelser framstår den pietistiskt lutherska väckelsen under 1800-talets slut som en av de viktigaste beståndsdelarna i folkgruppens moderna historia.

Även den ortodoxa kyrkan gjorde under 1800-talet framsteg i svenskbygderna. Under slutet av seklet genomfördes en missionsoffensiv av den Estnisk-ortodoxa kyrkan, som vid denna period byggde de flesta av de ortodoxa kyrkor som finns i Estland idag. I svenskbygderna bildades det en svensk estnisk-ortodox församling på Ormsö, då cirka 200 öbor konverterade. 

Detta var den enda församlingen i sitt slag, i och med att församlingen hade som krav att prästen skulle tala svenska. Församlingen växte och fick 1890 en kyrka i Hullo utanför Sviby. När Tsarryssland vid 1900-talets början införde fri trossamhörighet valde 271 ormsöbor att lämna församlingen för att åter upptas som lutheraner. 

En av de mer kända berättelserna om estlandssvenskarna kommer från den betydligt större grannön Dagö. Särskilt norra delen av ön präglades av en svensk befolkning, med Röick på öns nordvästsida som centrum. Röicks församling bildades i början av 1600-talet av Västeråsbiskopen ­Johannes Rudbeckius, bland annat känd för att ha grundat Sveriges första gymnasium i Västerås vid samma tid. 

När de tidigare nämnda juridiska rättigheterna som estlandssvenska bönder hade på 1700-talet hotades så gjorde många bönder motstånd. Detta kulminerade 1781 i att den ryska kejsarinnan Katarina den stora deporterade större delen av den estlandssvenska befolkningen till en annan del av det ryska rike Estland ingick i, sedan ryssarna besegrat svenskarna i början av 1700-talet. 

Den som i dag åker österut längs väg 80 från Röick, och närmar Dagös centralort Kärrdal, kommer snart att finna den så kallade Korskullen på sin vänstra sida. Här finns ett minneskors rest över platsen där dessa deporterade svenskar stannade upp på vägen, och pastor Carl Forsmann ledde den sista gudstjänsten på ön, innan färden gick vidare mot Ukraina. 

Platsen där dessa svenska Dagöbönder fick sitt nya, påtvingade hem är i dag känd som Gammalsvenskby. Ett 60-tal personer blev kvar på ön, och bodde i trakten kring Röick. När estniska bönder flyttade dit för att ta över jordbruket, kallade de den svenska bydelen för Rootsi, det estniska ordet för Sverige. Än i dag heter denna by Rootsi/Sverige!

I Röicks kyrka fortsatte man att, för den estlandssvenska spillran, hålla gudstjänst på svenska till år 1830, och ända till 1863 skedde konfirmationsundervisning på svenska. Den som i dag går på kyrkogården utanför kyrkan finner diverse svenska efternamn på gravstenarna över personer som gick bort i början av 1900-talet.

Svenskkyrkligt inflytande stärks

Under 1900-talet kom ett svenskkyrkligt inflytande att stärkas i hela Estland, inte minst genom ärkebiskop Nathan Söderbloms försorg. Efter den estniska självständigheten gavs fältpredikanten Jakob Kukk uppdraget att organisera en estnisk folkkyrka. Han vigdes till biskop av just ­Söderblom den 5 juni 1921 i Tallinn. 

Vad gäller estlandssvenskarna bör Göteborgsbördige Gunnar Schantz nämnas, prästvigd av Söderblom, som var kyrkoherde på ovan nämnda Runö. Utöver den gamla svenska träkyrkan från 1600-talet hade ön då, cirka ett årtionde tidigare, även fått en ny, större kyrka, uppförd 1912.

Boråsaren Erik Petzäll var kyrkoherde i den svenska församlingen i Tallinn, och prost i estniska kyrkans svenska kontrakt fram till 1928, då han återvände till Sverige. Och på 1930-talet var ingen mindre än Skarabiskopen Sven Danell, cirka 20 år före dennes biskopsvigning, kyrkoherde på Nuckö på den estniska västkusten. Nuckö heter för övrigt Noarootsi på estniska, vilket betyder ”Knivsverige”. 

Estlandssvenskar tillbaka till Sverige

Under 1940-talet stötte den estlandssvenska folkgruppen på en katastrof, i form av Andra världskriget. Först, 1940, kom Stalin. Flera estlandssvenska öar tömdes på sin befolkningen och omvandlades till militärbaser. Året efter inleddes deportationerna från Estland, som skulle komma att drabba tiotusentals civila under 1940-talet. Bland dem fanns flera estlandssvenskar. 

Hitlers invasion av Estland 1941 ledde till en lättnad för estlandssvenskarna, och flera av dem kunde återvända till sina hem. Men så började Stalin att åter tränga in i landet för att 1944 helt återta kontrollen över landet. Inför det annalkande hotet från kommunisterna flydde cirka 7  000 estlandssvenskar, så gott som hela den resterande folkgruppen till Sverige.

Redan på 1920-talet hade många svenskar från ovan nämnda Gammalsvenskby valt att återvända till Sverige. Sedan 1929 hade en stor grupp varit bosatt på Gotland, och återkomsten till Sverige firades varje år med en särskild tacksägelsegudstjänst i Roma kyrka. Vid 15-årsjubileet 1944 var kyrkan fullsatt till sista plats och nattvardsgången besöktes av 112 gammalsvenskbybor.

Den ovan nämnda tidningen Kustbon började från och med juni 1944 att utges i Sverige i stället, och i denna kan vi finna mycket av de estlandssvenska tankarna och stämningarna vid denna tid. En intressant uppdelning finns, redan i första numret, där man talar om Estland som fäderneslandet och Sverige som moderlandet. 

Kyrkan förefaller ha varit den självklara samlingspunkten för estlandssvenskarna i Sverige, och gudstjänsten deras sätt att hålla högtid. Exempelvis hålls 1944 en stor gudstjänst på Gustav Adolfs-dagen, kungen som bland annat grundade universitetet i Tartu och ett gymnasium i Tallinn, där en estlandssvensk kör sjöng och tidigare nämnde Sven Danell predikade.

Snart kom estlandssvenskarna att ganska effektivt assimileras, men när Estland börjar bli fritt kring år 1990 väcks åter intresset för den gamla hembygden. Och i centrum står de gamla bykyrkorna: Rosleps kapell, Runö kyrka, S:t Olofs kyrka på Ormsö. Förfallna kyrkor återuppbyggs, kyrkogårdar återställs, orglar renoveras eller byggs, allt med insamlade medel från Sverige.

S:t Mikaelsförsamlingen i Tallinn, med sina cirka 400 medlemmar, är i dag den kanske starkaste kulturbäraren av det estlandssvenska arvet. Inom kyrkans väggar finns exempelvis ett museum över estlandssvensk kultur och historia. 

Varje söndag firas gudstjänst på svenska i Tallinn, och i samband med Estlandssvenskarnas kulturförvaltnings svenskdag förra året, så återinvigdes S:ta Maria kapell på Nargö av den estniske ärkebiskopen, med närvaro från det svenska kronprinsessparet.

Man räknar med att det i dag bor uppemot ettusen estlandssvenskar i Estland, så den mer än 800-åriga närvaron består. Och ända från början har det varit kyrkan som stått i centrum.

Adam Davidsson

Riddare bladet / Rüütli Sõnumid. April / Aprill 2019

Riddare bladet / Rüütli Sõnumid. Maj / Mai 2019

Riddare bladet / Rüütli Sõnumid. September / September 2019

Riddare bladet / Rüütli Sõnumid. Detsember / December 2019

Riddare bladet / Rüütli Sõnumid. Detsember / December 2019 nr 2 nr 2

Riddare bladet / Rüütli Sõnumid. Aprill / April 2020

Riddare bladet / Rüütli Sõnumid. Oktoober / Oktober 2020

Riddare bladet / Rüütli Sõnumid. September / September 2021September 2021

 

Uudiskirjaga liitumiseks, saada palun oma nimi ja e-posti aadress siia: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den..