Svenskminnen i Estland

Hans Lepp

Kapitel 22. Svenskarna på Dagö

Dagen efter Moskvakuppen, den 20 augusti 1991 restles inte långt från Reigi kyrka på Dagös norra sida ett monument till minnet av de dagösvenskar som 210 år tidigare, den 20 augusti 1781 tvingades lämna sin hembygd och fotvandra till södra Ryssland där de senare grundade Gammelsvenskby.

Dagösvenskarna kom till Dagö under medeltiden, sannolikt från nuvarande sydvästra Finland. I likhet med de övriga svenska bönderna var de fria bönder och de kunde peka på ett fribrev utfärdat av den Tyska Orden från år 1470 där det sades att de var befriade från dagsverksskyldighet mot att de erlade 20 rigiska mark i skatt. Innehållet i fribrevet förlorade efterhand sitt värde och redan under den period då Jacob De la Gardie var herre till Dagö hårdnade villkoren. Kampen mellan de svenska bönderna och godsherrarna fortsatte under hela 1700-talet, och kulminerade mot slutet av seklet då Carl Magnus Stenbock innehade Hohenholm det gods under vilket svenskarna lydde. Med tiden nådde nyheterna om de opposionella svenska bönderna ända till S:t Petersburg där kejsarinnan Katarina den Stora lät utfärda ett dekret att dagöbönderna skulle utvandra till de från turkarna nyligen erövrade områdena i södra Ryssland. Så började den långa vandringen från Östersjöns strand till floden Dnjeprs nedre lopp. Datumet för utvandringen fastställdes till den 20 augusti 1781. Närmare ettusen människor lämnade denna dag sin ö för att den 1 maj 1782 anlända till platsen för sin nya hemvist. Under vandringens gång hade hade över hälften av dem dött.

En minnessten över Dagösvenskarna

De första orden de lär ha sagt då de såg sin nya boplats var "Nu vära ve rätt narrander" (nu blev vi ordentligt lurade). Före avresan hade man lovat dem både hus och uppodlad mark men istället fick man börja med att gräva jordhålor i strandsluttningen för att få tak över huvudet. De första åren blev mycket hårda för nybyggarna och flera av dem dog. År 1783 fanns endast 135 dagösvenskar i livet. Men med tiden växte ett litet samhälle fram där en gammaldags svenska talades och där man så långt det var möjligt fortsatte att hålla fast vid de svenska traditioner man tagit med sig från Dagö.

I Sverige hörde vi talas om svenskbyborna mot slutet av 1920-talet då man från Gammelsvenskby fick ett brev med en vädjan om att få återförenas med sina stamfränder. Efter en lång och mycket byråkratisk process blev det till sist klart att svenskbyborna skulle få komma till Sverige. Den 22 juli 1929 lämnade 888personer Gammelsvenskby för att med Röda korsets hjälp ta sig genom hela Europa till Sverige.

Återförenandet med det moderland som deras förfäder lämnat 700 år tidigare blev inte alldeles enkelt och några av dem skulle efter en tid i Sverige återvända till Ukraina. En del av dem fortsatte till Kanada. I Sverige fick flera av dem gårdar på Gotland där de också varje år den 1 augusti träffas i Roma kloster.

Svenskminnen i Estland

Hans Lepp

Kapitel 21. Ormsö

Om man reser runt på Ormsö i försommartid lägger man snart märke till att det lite varstans i snårskogen växer syrener och förvildade äppelträd. Men varesig syrenerna eller äppelträden är vild, de v'xer där det en gång legat en gård som fram till hösten 1944 var bebodd. Ger man sig in bland buskarna finner man ibland en ensam skorstensstock eller en igenvuxen grund till ett boningshus.

På Ormsö levde före andra världskriget omkring 2500 människor, de flesta av dem var estlandssvenskar. Sannolikt kom de första svenskarna till Ormsö någon gång under medeltiden samtidigt som de övriga svenska bosättningarna ägde rum längs Estlands kuster. På sin ö levde de i nära sjuhundra år. De ägnade sig åt fiske och jordbruk och genom århundradena bevarade de sitt svenska språk och sina svenska seder och bruk. Trots att de, till skillnad från de livegna estniska bönderna, var fria svenska frälsebönder fick de utstå mycket lidande under grymma godsherrar och de historiska dokumenten som utfärdats av både drottning Kristina och Karl XI och som betygade deras frihet hjälpte föga i kampen mot överheten. 

Interjör från Ormsö kyrka

Under 1800-talets senare hälft skedde ett kulturellt uppvaknande hos den estlandssvenska befolkningen, vilket i sitt
inledningsskede motarbetades av den ryska statsmakten. Men tsardömet vacklade och vägen öppnade sig för
estlandssvenskarna att fritt få utöva sin kultur och tala sitt språk. Samtidigt knöts också banden till moderlandet och med rikssvenskt stöd öppnades flera svenska folkskolor. Från Sverige kom missionärer, präster, lärare och museimän, alla fyllda av entusiasm och iver att hjälpa den estlandssvenska befolkningen att bevara sin kulturella särart. Och trots de stora förändringar och den utvecklingen som det estniska samhället genomgick under 1920- och 30-talen fortsatte livet sin gilla gång i den estlandssvenska bygden. Man brukade sin jord med ålderdomliga redskap, byggde sina båtar på traditionellt sätt och arbetsåret följde ett mönster som inte förändrats mycket under århundradena.

Men så kom världskriget. Sovjetmakten begärde att få öarna Odensholm, Rågöarna och Nargö till baser och befolkningen tvingades att bryta upp. Estlanssvenskarna började bli oroliga. Hitler hade kallat hem alla Baltikums tyskar. Skulle Sverige sörja för den lilla svenska folkspillran i västra Estland? Efter förhandlingar mellan den tyska ockupationsmakten och regeringen i Stockholm beslöts att svenskarna i Estland skulle återförenas med Sverige. Under sensommaren och hösten 1944, då ryssarna åter vällde in över Estland överskeppades så gott som hela den estlandssvenska befolkningen. Unga män som inte hade rätt att medfölja transporterna valde att fly i småbåtar.

Så kom det sig att ormsöborna också lämnade sin ö. Endast ett fåtal stannade. Kvar stod alla gårdar som de nya makthavarna efterhand brände ner eller sågade upp till ved. Det enda man inte förstörde var syrenerna och äppelträden som när de blommar om försommaren hjälper ormsöbornas ättlingar att hitta tillbaka till förfädernas boplatser.  Mitt på Ormsö, strax norr om byn Hullo ligger Ormsö kyrka. Den första kyrkan som var av trä uppfördes redan på 1200-talet sannolikt av de svenska bosättarna som då kommit till ön. Vid mitten av 1300-talet försågs den gamla kyrkan med ett nytt kor av sten vilken alltjämt är bevarat. Kyrkans långhus byggdes först 1632 av sten. Det är en enkel byggnad, utan valv och utan torn. Innertaket av trä bärs upp av kraftiga trästolpar. Istället för klockstapel placerades klockan högt upp under taknocken i kyrkans västfasad. Under 1600-talets senare hälft fick kyrkan en ny predrikstol och ett nytt altare. Det sistnämnda var utfört i sten av bildhuggaren Georg Baselaque och var en gåva till kyrkan från Magnus Gabriel De la Gardie som för några decennier var herre till Ormsö.

Både predikstolen och det fina altaret försvann från kyrkan i andra världskrigets slutskede. Efter att kyrkan hade stått öde i några år beslöt de nya makthavarna på Ormsö att inredningen skulle avlägsnas och tyska krigsfångar tvingades att bära ut kyrkbänkarna och elda upp dem. Vid mitten av 1950-talet var kyrkan så pass sönderslagen att kolchosen "Det nya livet" inte tvekade att förvara sitt hö där. För att kunna ta in höet genom fönstrena slog man sönder alla fönsterbågar. En höststorm slet av det gamla plåttaket och efter några år föll också innertaket ner. I början av 1980-talet var Ormsöbornas gamla helgedom i ett så tröstlöst tillstånd att ingen trodde att det skulle vara möjligt att sätta byggnaden i stånd igen.

Men likt fågeln Fenix har Ormsö kyrka stigit upp ur askan. Genom frivilliga insatser och med ekonomiskt stöd från ormsöbor i både Sverige och Estland påbörjades 1988 en total renovering av kyrkan. Två år senare, på Olofsdagen den 29 juli 1990 återinvigdes den. Från Sverige kom båten Baltic Star med tusentals ormsöbor ombord som alla ville vara med när deras kyrka åter togs i bruk.

Svenskminnen i Estland

Hans Lepp

Kapitel 20. Ilon Wiklands hus i Haapsalu

Sedan några år tillbaka har Haapsalu fått en ny turistattraktion. Det är ett litet trähus beläget alldeles intill den ryska kyrkan i staden. Där bodde under några år före andra världskrigets utbrott konstnärinnan Ilon Wikland som barn. Hon är idag känd över nästan hela världen för sina illustrationer till Astrid Lindgrens böcker. Alltsedan boken Mio min Mio utkom på 1950-talet har Astrid Lindgrens böcker och Ilon Wiklands illustrationer följts år. Men det var först efter det att Estland återfått sin självständighet och staden Haapsalu blivit tillgänglig för besökare utifrån som man kunde se varifrån Ilon hämtat sina förebilder till Lotta på Bråkmakargatan, eller Ronja Rövardotter. Det är Haapsalus idylliska trähus med stora träd bakom höga plank som vi hittar i hennes illustrationer. Och ingen kan längre ta miste på varifrån hon hämtade förebilden till Mattisborgen i Ronja Rövardotter. Det är hennes barndoms minnesbild av slottsruinen i Haapsalu hon lng senare i livet omvandlade till ett sagans rövarnäste.

Ilon Wiklands hus i Haapsalu

Svenskminnen i Estland

Hans Lepp

Kapitel 19. Slottet i Haapsalu

Jacob De la Gardie var en av de svenska adelsmän som verkligen fick möjlighet att ånjuta den kungliga generositeten vad gällde förvärv och förläningar av gods i Östersjöprovinserna. Utöver att Jacob De la Gardie var befälhavare var han även en duktig affärsman som under de krig han deltog i, mot Ryssland och Polen, skapade sig en stor förmögenhet. År 1623 köpte han med kungligt tillstånd hela ön Dagö och i november 1625 förskaffade han sig kungens försäkringsbrev på att få förvärva staden Haapsalu med omkringliggande landskap för vilket han betalde 66.850 daler. Med inköpet av Haapsalu hade Jacob De la Gardie nu fått sin största besittning i Estland, vilken var tre gånger större än Dagö och fyra gånger större än Kolk.

När De la Gardie förvärvade Haapsalu var både staden och landskapet däromkring märkta av de många krig som dragit fram. Så sent som 1576 hade ryssarna härjat och bränt ner den gamla biskopsborgen. Greve Jacob beslöt omedelbart att borgen skulle repareras och moderniseras. Han lät sända efter bildhuggaren Arent Passer från Tallinn som presenterade en alltjämt bevarad ombyggnadsplan. Men på grund av grevens just påbörjade byggnadsföretag i Sverige synes det som om arbetet på slottet i Haapsalu endast bedrevs i liten omfattning och koncentrerades till vissa mindre reparationsarbeten. Först på 1640-talet kom arbetet igång på allvar och då reparerades och iordningställdes några av de viktigaste rummen i slottet som kungssalen, långa salen och matsalen. Även kyrkan reparerades och i trädgården byggdes ett lusthus. 

Slottet i Haapsalu

Många hantverkare och bildhuggare som var i grevens tjänst i Estland fick då byggnadsprojekten i Sverige växte resa dit och arbeta på Jacob De la Gardies två stora byggen Jacobsdal utanför Stockholm och Makalös inne i staden. En av dessa var bildhuggaren Joakim Winter som utfört viktiga arbeten såväl i Haapsalu som på Makalös och Jacobsdal. Grevskapet Haapsalu ärvdes av Jacobs äldste son Magnus Gabriel De la Gardie, som liksom sin far var född i Tallinn. Sedan Magnus Gabriel förlorat sina besittningar på Ösel beslöt han att han skulle fullfölja sin fars planer och slutföra ombyggnaden av slottet i Haapsalu. Men hans planer stannade inte endast vid en reparation av borgen. Han satte sig själv vid ritbordet och gjorde skisser till en helt ny slottsanläggning som inte bar några spår av den gamla medeltidsborgens osymmetriska former. Till sin hjälp hade han bland andra arkitekten Mattias Holl och efter dennes anvisningar utfördes flera ombyggnadsförslag. En bevarad ritning gjord år 1665 visar ett pampigt renässansslott med en fyrkantig borggård och ett separat klocktorn.  Arbetena på slottet i Haapsalu fortskred med ganska stor intensitet under 1660-och 70-talen även om de mest bestod av inrednings- och reparationsarbeten. Sannolikt ville man ha dessa färdiga innan man på allvar påbörjade den stora ombyggnaden.

Men Magnus Gabriel De la Gardies ekonomi tillät aldrig att de storslagna planerna i Haapsalu förverkligades och på 1680-talet lades arbetet ner. Kort därefter sålde han slottet till sin svåger Otto Wilhelm von Königsmarck. Några år senare brann slottet och det står sedan dess i ruiner.

Istället koncentrerade han sig på sina svenska slott och då främst Läckö där han i mångt och mycket fick förverkliga det som han hade planerat att bygga i Haapsalu. Liksom sin far tog han med sig både arkitekter och hantverkade från Estland till Läckö.

Slottskyrkan i Haapsalu fick under 1600-talets senare hälft en praktfull barockinredning vilken idag är helt försvunnen. År 1726 slet stormen av kyrkans tak och sen stod helgedomen obrukbar fram till 1899 då man lade på ett nytt tak och började använda kyrkan igen. 1944 stängde sovjetmakten kyrkan och hela inredningen fördes bort och brändes. Under 1960-talet ville de nya makthavarna omvandla Haapsalu medeltida slottskyrka till en simhall. I slutet av 1980-talet reparerades kyrkan och den används nu åter för gudstjänster. Den 24 april 1992 besökte Sveriges konung och drottning slottskyrkan i Haapsalu under sitt statsbesök i Estland.