Svenskminnen i Estland
Hans Lepp
Kapitel 9. Herrgården Kolk och den svenska adeln i Estland
Trots att många kända adelssläkter hade stora godsinnehav i Estland under den svenska tiden finns det idag ytterst få slott och herresäten som minner om dessa familjer. Under Gustav II Adolfs och drottning Kristinas tid fick familjer som Oxenstierna, De la Gardie, Fleming och Gyllenhielm stora förläningar i de svenska Östersjöprovinserna. Gustav II Adolfs tanke var att dessa då mäktiga släkter skulle bidra till försvaret av de nya landområdena. Hur stora de jordegendomar var som kungen delade ut vet man inte exakt idag, men om man betänker att långt över hälften av den jordareal som indrogs till Kronan i Karl XI:s reduktion kom från Estland så får man en ungefärlig uppfattning om vilka godsarealer det rörde sig om.
Den familj som utmärkt sig mest är utan tvivel släkten De la Gardie där tre generationer var verksamma på estnisk botten. En annan svensk adelsfamilj som kan mäta sig med De la Gardies är familjen Stenbock som under nästan 300 år var herrar till ett av Estlands största gods, nämligen Kolk eller Kolga som det heter på estniska och vilket är beläget 70 kilometer öster om Tallinn.
Herrgården Kolk
Kolk omnämns redan i de äldsta urkunderna till Estlands historia. I början av 1200-talet tillhörde Kolk hertig Knut som var son till Valdemar Sejr, den kung som segrade över esterna i det berömda Valdemarsslaget år 1219. Senare sålde hertig Knut Kolk till cisterciensermunkar från Roma på Gotland.
I och med att Estland blev en del av det svenska riket indrogs Kolk till Kronan. Som tack för sina framgångsrika krigiska bedrifter, att driva ut ryssarna ut Estland och införliva Narva med det svenska väldet, fick Pontus De la Gardie godset Kolk av Johan III. I gåvobrevet som är daterat den 6 juni 1581 sägs att konung Johan skänker Pontus De la Gardie "en kronans gård benämnd Kolk, med hus åker äng skogar fiskevatten kvarn och kvarnströmmar samt allt annat som hör härtill". I brevet nämns vidare att Kolk var Pontus De la Gardies och hans rätta arvingars för evig ägo.
I början av 1600-talet brändes Kolk av polackerna och det stod därefter i ruiner fram till 1620-talet då Jacob De la Gardie tog sig an gården. Han hade året innan blivit utnämnt till ståthållare på slottet i Tallinn och landshövding över Estland. Han skulle uppföras på Kolk och ett kontrakt skrevs med murarmästaren Zacharias Hoffman, som emellertid inte lyckades fullborda sin uppgift.
Byggnadsplanerna ändrades och en ny byggmästare inkallades. Först år 1642 lär det nya huset ha stått klart och det beskrevs som ett stort tvåvåningshus av sten. Det är troligen denna byggnad som utgör kärnan i den nuvarande herrgården.
Kolk gick i arv till Jacobs dotter Christina Catharina De la Gardie som var gift med Gustav Otto Stenbock. I släkten Stenbocks ägo förblev godset ända fram till 1940 då den sista ägarinnan Margareta Stenbock av sovjetmakten tvingades att lämna Estland. Hon flydde då till Sverige.
Under 1700-talets sista decennier upplevde Kolk sin glansperiod. Då byggdes herrgården om och fick därigenom ett mer slottsliknande utseende. Då tillkom den pelarförsedda mittrisaliten. Under 1800-talets första år byggdes de två sidoflyglarna där man i den norra inredde en stor balsal. På 1780-talet besökte kejsarinnan Katarina den Stora Kolk och under hela 1800-talet var kejsarfamiljens medlemmar ofta gäster på godset. Vid slutet av seklet byggdes nere vid Finska viken ett sommarhus som kallades Zitter. Huset var en trävilla i rysk snickarglädje och hade transporterats på pråmar från S.t Petersburg.
Men Kolk var inte bara känt för sin magnifika herrgårdsbyggnad. Här fanns ända fram till 1940 Estlands finaste porträttsamling med målningar av familjen Stenbock ända från Gustav Vasas tredje hustru Katarina Stenbock. Den mest berömda målningen var utförd av Jacob Elbfas. Tavelsamlingen finns idag i Polen. Till slottet hörde även en stor och magnifik trädgård, ett enormt jordbruk ett stort brännvinsbränneri och ett tegelbruk, det sistnämnda beläget i Loksa norr om Kolk. En tid hade man en tam björn i trädgården. Den hade skänkts till Kolk av en gästande rysk storfurste. Björnen som var bunden vid ett träd lär skall ha umgåtts vänskapligen med en turkisk anka. De åt ur samma skål och efter maten sov ankan mellan björnens ramar.
Under den ryska revolutionen hemsöktes Kolk av bolsjevikerna. Möbler och tavlor hade familjen gömt undan i tid, men revolutionerna slog sönder hela inredningen, rev upp vattenrör och elledningar och skrev med blod på matsalsväggen "vi kommer tillbaka". När familjen återvände i början av 1920-talet hade jordegendomarna kraftigt reducerats och av godsets 100 000 tunnland återfick man endast ett litet stycke mark. Det berättas att när greve Gerhard Stenbock upptäckte texten p matsalsväggen lär ha sagt "låt det stå det dröjer inte länge förrän de är här igen".
Tillbaka kom de och ännu en gång vandaliserades herrgården av sovjetiska soldater. Vid mitten av 1980-talet påbörjade kolchosen Kirov, som då ägde Kolk, att restaurera herrgårdsbyggnaden men på grund av penningbrist avbröts arbetet efter en kort tid. Kolk är en av de första herrgårdar i Estland som återlämnats till sin tidigare ägare, släkten Stenbock.