Svenskminnen i Estland

Hans Lepp

Kapitel 22. Svenskarna på Dagö

Dagen efter Moskvakuppen, den 20 augusti 1991 restles inte långt från Reigi kyrka på Dagös norra sida ett monument till minnet av de dagösvenskar som 210 år tidigare, den 20 augusti 1781 tvingades lämna sin hembygd och fotvandra till södra Ryssland där de senare grundade Gammelsvenskby.

Dagösvenskarna kom till Dagö under medeltiden, sannolikt från nuvarande sydvästra Finland. I likhet med de övriga svenska bönderna var de fria bönder och de kunde peka på ett fribrev utfärdat av den Tyska Orden från år 1470 där det sades att de var befriade från dagsverksskyldighet mot att de erlade 20 rigiska mark i skatt. Innehållet i fribrevet förlorade efterhand sitt värde och redan under den period då Jacob De la Gardie var herre till Dagö hårdnade villkoren. Kampen mellan de svenska bönderna och godsherrarna fortsatte under hela 1700-talet, och kulminerade mot slutet av seklet då Carl Magnus Stenbock innehade Hohenholm det gods under vilket svenskarna lydde. Med tiden nådde nyheterna om de opposionella svenska bönderna ända till S:t Petersburg där kejsarinnan Katarina den Stora lät utfärda ett dekret att dagöbönderna skulle utvandra till de från turkarna nyligen erövrade områdena i södra Ryssland. Så började den långa vandringen från Östersjöns strand till floden Dnjeprs nedre lopp. Datumet för utvandringen fastställdes till den 20 augusti 1781. Närmare ettusen människor lämnade denna dag sin ö för att den 1 maj 1782 anlända till platsen för sin nya hemvist. Under vandringens gång hade hade över hälften av dem dött.

En minnessten över Dagösvenskarna

De första orden de lär ha sagt då de såg sin nya boplats var "Nu vära ve rätt narrander" (nu blev vi ordentligt lurade). Före avresan hade man lovat dem både hus och uppodlad mark men istället fick man börja med att gräva jordhålor i strandsluttningen för att få tak över huvudet. De första åren blev mycket hårda för nybyggarna och flera av dem dog. År 1783 fanns endast 135 dagösvenskar i livet. Men med tiden växte ett litet samhälle fram där en gammaldags svenska talades och där man så långt det var möjligt fortsatte att hålla fast vid de svenska traditioner man tagit med sig från Dagö.

I Sverige hörde vi talas om svenskbyborna mot slutet av 1920-talet då man från Gammelsvenskby fick ett brev med en vädjan om att få återförenas med sina stamfränder. Efter en lång och mycket byråkratisk process blev det till sist klart att svenskbyborna skulle få komma till Sverige. Den 22 juli 1929 lämnade 888personer Gammelsvenskby för att med Röda korsets hjälp ta sig genom hela Europa till Sverige.

Återförenandet med det moderland som deras förfäder lämnat 700 år tidigare blev inte alldeles enkelt och några av dem skulle efter en tid i Sverige återvända till Ukraina. En del av dem fortsatte till Kanada. I Sverige fick flera av dem gårdar på Gotland där de också varje år den 1 augusti träffas i Roma kloster.