13. oktoober 2021 Ago Lilleorg „Kuidas kasvatada kogudusi?”

27. oktoober 2021 Ringo Ringvee „EELK hetkeseis – arvud ja emotsioonid”

10. november 2021 paneeldiskussioon „EELK teiste meelest”

 

Palve jõud on suur jõud

 

Palve jõud on suur jõud, mida ei takista ei vahemaad ega külastamiskeelud - seega  palvetagem omaste eest meie organisti Marise sõnadega:

Kell tiksub üle südaöö

ju lõpnud mängud, lõpnud töö

mind, Taevaisa, varja Sa,

sel öölgi oma armuga

 

Mu lapsi rohkelt õnnista

neil rahu, rõõmu saada Sa

ja oma armuhoolega

neid igal päeval juhata

 

Ja lapselapsi luba ka

Su armuhõlmas kasvada

et nende iga päevake

võiks rõõmuks olla Sinule

 

Mu ema-isa lase Sa

siin maa peal rahus elada

neil tervist olgu rohkesti

ja elupäevi heldesti

 

Ning minu õde-venda Sa

oh, armas Jumal õnnista

et nende teedel kindlasti

Su armu olgu rohkesti

 

Veel sõprugi mul meeles pea

neil' käed Sa laota, Jumal hea

et kindlust nende eludes

võiks olla nüüd ja igavest

 

Jah, kõiki keda tunnen ma

nüüd tahaks palves hõlmata

siin maal ja sellel eluteel

on tähtis iga inime

 

Ka armsaid, kelle maine tee

on juba jõudnud lõpule

Sa armas Jumal õnnista

Su varjus lase puhata

 

Sel raskel ajal saada meid

et usaldaks Su seatud teid

me usk, mis vahel kõikuma

lööb arguse ja hirmuga

 

Ja lõpuks, Jumal heldesti

meid oma koju, taeva vii

kus Sina oma Pojaga

aujärjel istud ajata...

 

Kyrkans dörrar är fortsatt öppna också nu under undatagstillståndet. Även om vi inte firar offentliga gudstjänster, är alla fortsatt välkomna till bikt, bön och nattvard, vid de vanliga öppettiderna eller efter särskild överenskommelse. 

Det sakramentala livet är för oss människor som bränslet för bilen, och man kommer inte särskilt långt utan att tanka. Det mesta tyder också på att de nuvarande förhållandena inte blir så kortvariga som vi alla hoppas. Vi har nog mera att förbereda oss på ett maratonlopp än en sprintertävling. Viktigt är att inte heller i det långa loppet förtröttas i bön. I bön för dem som har ansvar och beslutsmakt, för statsministern och regeringen, för dem som har att vårda alla våra sjuka och för ordningsmakten, som även den har en ansträngd situation samt för många fler som Herren lägger på våra hjärtan.

Det är också redan nu viktigt att vi alla förbereder oss på att vi kommer att komma ut ur den här krisen betydligt fattigare än förut. Men om matriella förluster har varit priset för att rädda människors liv och hälsa, så kan det inte ses som något annat än en investering i bästa mening! Fattigdom kan också bli till välsignelse om vi klarar av att dela och bära den gemensamt, utan att förglömma de möjligheter vi har att bygga för framtiden, där litenheten kombinerat med enighet kan bli en stor tillgång när det gäller att på nytt få igång samhället.

I allt detta har vi som vill vara kristna ett stort ansvar, ett ansvar att vara föredömen. Men det hjälper då inte att bara säga, som vissa redan utropat, att vi kommer ut ur krisen som bättre människor och ett bättre samhälle. För att det verkligen skall bli på det sättet behöver vi både som enskilda och gemesamt i bön söka svar på frågan vad Gud vill säga med allt det som sker. Katekesen ger både frågan och svarar:

106 Vad bör vi tänka om de olyckor, som träffar människorna här i världen?

De olyckor som träffar människorna bör vi inte anse såsom verkan av en slump eller av ett blint och obevekligt öde, utan såsom för syndens skull skickade av Gud, 1) de ogudaktiga till straff, varning och väckelse, men 2) de gudfruktiga till prövning och stadfästelse av deras hopp, kärlek och förtröstan till Gud.

107 Hur förhåller sig Guds försyn till allt det onda som människor gör?

Gud, som själv verkar allt gott och främjar det som sker efter hans vilja, 1) förbjuder och straffar det onda samt förhindrar det ofta, men 2) då han understundom låter det ske, utsätter han ett bestämt mål för det och styr det till en god utgång.

Bara om vi både enskilt och gemensamt vågar söka svar på dessa evighetsavgörande frågor, alltså vad Gud vill säga genom det som sker här och nu, kan han få undervisa oss och hjälpa oss växa och mogna för hans himmelska rike. Vi får göra detta i fast förtröstan på Herrens osvikliga löfte om, att för dem som älskar Gud skall allt samverka till det bästa. Han har inte lovat att det skall komma bara lätta tider och trevliga händelser, men han har lovat att ur allt det som sker skall det för Guds barn komma något gott.

Vi får inte för ett ögonblick glömma detta, då vi går mot en av de dystraste Påskhelgerna i Kyrkans historia, för inget kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.

Går vi bara var och en för sig, men ändå gemensamt, i Jesu fotspår på hans lidandes väg upp till Jerusalem, delar hans bönekamp i Getsemane, tar sakramentalt eller andligt emot hans kropp och blod, ja, då skall han också i år låta oss med glädje, mitt i bedrövelsen, hälsa varandra: Kristus är uppstånden! - ja han är sannerligen uppstånden! Och lika säkert som han har besegrat döden skall han också ge oss segern över Corona i rätt tid.

 

Kirikus on palju teistmoodi kui tavaliselt, sest avalikud jumalateenistused ei ole enam lubatud. Sakramente vajame ometi sama palju, kui auto kütust ja sakramentaalne elu ei tohiks peatuda pikemaks kui tingimata vajalik, näiteks selleks, et mitte teisi oma kohalolekuga nakatada. Kirikusse on ka eriolukorras kõik jätkuvalt oodatud pihtima, palvetama ja armulauda vastu võtma. Tulla saab kas kiriku tavalisel lahtiolekuajal või kohtumist eraldi kokku leppides.

Praeguses eriolukorras näitab kõik, et olukord ei parane nii kiiresti, nagu sooviksime - peame ennast ette valmistama pigem pikaajalise maratoni kui kiirjooksu jaoks. Tähtis on mitte väsida palvetamast nende eest, kes peavad praegu otsustama ja vastutama: peaministri, valitsuse eest; samuti nende eest, kes oma erilisel viisil inimesi teenivad - haiglatöötajate, politseinike ja kõigi eest, kelle õlgadel on kriisi lahendamise vastutus.

Oluline on valmistuda selleks, et me väljume praegusest kriisist tunduvalt vaesemana kui enne. Kui aga materiaalne kaotus on paratamatu hind inimelude päästmiseks, on see igal juhul väärt investeering. Vaesuski võib saada õnnistuseks, kui vaid suudame kokku hoida ja raskusi ühiselt kanda ning seejuures mitte unustada võimalusi, mis aitavad meil üheskoos tulevikku ehitada. Väiksus võib olla meile suureks abiks, kui on vaja ühiskond uuesti käima panna.

Mõned hõiskavad juba praegu, et me tuleme kriisist välja paremate inimeste ja parema ühiskonnana. Et see tõepoolest nii ka läheks, on meil kristlastena suur ülesanne olla teistele eeskujuks ning mitte võtta seda endastmõistetavana - on vaja palvetada ja mõtiskleda selle üle, mida Jumal tahab meile praegu öelda. Katekismus küsib ja vastab:

106 Mis peame me mõtlema nendest õnnetustest, mis tabavad inimesi siin maailmas?

Õnnetustest, mis tabavad inimesi, ei või arvata, et nad tulevad juhuslikult, või pimesi kõikumata saatuse läbi, vaid pigemini kui Jumala saadetud karistus jumalakartmatuile; hoiatuseks ja äratuseks jumalakartlikele, usu prooviks ning kinnituseks lootuses, armastuses ja usalduses Jumalale.

107  Kuidas suhtub Jumal oma ettenägelikkuses sellesse tohutusse kurjusse, mida inimesed arendavad?

Jumal, kes ise mõjutab kõike heaga ja edutab, mis toimub tema tahtmist mööda, keelab ja karistab kurja ja takistab seda; talub isegi seda vahetevahel, seades sellele omapoolse eesmärgi, mis lõpuks korda läheb tema tahtmist mööda.

Ainult siis, kui julgeme igaüks eraldi ja ka üheskoos palves otsida vastust küsimusele, miks see kõik nüüd ja praegu juhtub, saab Jumal meid õpetada ja kasvatada Tema taevase kuningriigi jaoks, sest Tema on meile andud vankumatu lubaduse, et nendele, kes Jumalat armastavad, tuleb kõik ühtlasi heaks. Ta ei ole lubanud, et tulevad ainult head asjad ja head ajad, aga Tema kindel lubadus on, et kui meie vaid armastame Jumalat, siis tuleb ka raskustest midagi head. Me ei tohiks seda hetkekski unustada nüüdki, kui peame tähistama ühtesid kurvemaid ülestõusmispühi Kiriku ajaloos - mitte miski ega mitte keegi ei või meid lahutada Kristuse armastusest. Kui me kõnnime eraldi, aga ikka üheskoos Jeesuse jälgedes teel üles taevase Jeruusalemma poole,  kui me oleme Temaga koos palvevõitluses Ketsemani aias, kui me saame sakramentaalselt või vaimselt vastu võtta Kristuse ihu ja verd – siis seda kõike tehes saame ka sellel aastal teineteist tervitada: Kristus on üles tõusnud - jah, Ta on tõesti üles tõusnud! Tema on võitnud surma ja Tema annab meile ka võidu koroonaviiruse üle, kui aeg on käes.

Kui me ei saa armulauda vastu võtta nii tihti, kui sooviksime, siis palvetagem koos püha Alphonsus Liguoriga: ”Mu Jeesus, ma usun, et Sina oled tõesti kohal pühas altarisakramendis. Ma armastan Sind üle kõige ja igatsen Sind oma hinge. Kuigi ma ei saa Sind praegu ses pühas sakramendis ihulikult vastu võtta, tule siiski vähemalt vaimselt mu südamesse. Ma võtan Su vastu ja ühendan end täielikult Sinuga, nagu Sa oleksidki juba seal; ära lase mind iial Sinust lahutatud saada. Aamen.”